När politiken och myndigheter blir det största hotet. När maktlösheten över samhällets tillkortakommande blir övermäktig. När tankarna ständigt kretsar kring hur det ska gå när inte jag finns längre. Det är då ångesten följer även på natten. Då i drömmarna, på förekommen anledning, aktualiserades ett utdrag från min kommande bok ”Men jag då?”
……väller den absolut starkaste känslan jag har fram över mig som en tsunamivåg, väckta av bilder och tankar som jag hela tiden värjer mig för. Den största fasan som följer mig hela tiden; Den dag när jag inte längre har möjligheter att skydda och ta hand om Peter, den dag när jag lämnar honom åt sitt eget öde. Jag brukar vakna på nätterna på grund av de mardrömmar som gång på gång spelar upp de filmerna.
I drömmarna ser jag mig själv och jag ser Peter. Handlingen kan variera men budskapet är detsamma; Peter lämnas ensam, utan någon som tar hand om honom. Ibland kan det vara så att jag medvetet lämnar honom åt sitt eget öde. Jag kanske kliver av ett tåg och lämnar honom kvar. Jag kan se hur han ser på mig genom fönstret när tåget åker, hur han inte förstår varför jag är där utanför. Jag ser hur tåget åker och vet att han inte har någon som helst förmåga att ta hand om sig själv. Han förstår inte vart han ska, han kan inte förklara för någon vem han är. Han är totalt hjälplös. Här vaknar jag. Sjöblöt av svett, hjärtklappning och med en fullständig panik, innan jag inser att jag drömt. Även efter det att jag intellektuellt insett att det inte hänt hugger bilderna på Peter innanför fönstret, när tåget åker iväg, sönder alla mina sinnen och det är lika förödande som om det verkligen hänt. Efter en sådan natt är jag påverkad av skuldkänslor hela den kommande dagen och en sorg ligger som ett ok på mina axlar.
Kanske ännu värre är drömmarna som innebär att jag på något vis tvingas bort från Peter, eller att han förs bort från mig. Jag kämpar och slåss för att hålla fast i honom, men det som tvingar bort mig, eller honom, är starkare.
”Neeej”. Jag vrålar ut min ångest i drömmen, men inget hjälper. Han är borta. Jag står kvar, utmattad, maktlös. Mina ben bär mig inte, jag kan inte lyfta armarna. Jag är helt paralyserad och när jag försöker ropa på hjälp kommer inte ett ljud ur min hals hur mycket jag än tar i. Jag vet inte var jag ska leta efter honom. Jag vet bara att han är någonstans där jag inte kan hitta honom, rädd, kanske utnyttjad, misshandlad. Att vakna efter en sådan nattlig kamp är omänskligt plågsamt. Lättnaden som insikten om att det var en dröm skulle kunna föra med sig väger lätt i relation till drömmarnas kvarlevande, deras profetia om katastrof. Med det här i tankarna, det absolut otänkbara i ett scenario att jag skulle överge…..