Du ligger där på britsen på intensiven. Plastmadrassen och stålrören ser så kalla ut, men jag tror inte du uppfattar något av det. Jag tror inte du uppfattar något alls av det som händer. Jag hoppas i alla fall inte det. Du gråter inte. Jag ser någon tår i ditt öga, men du gråter inte. Det gör du aldrig. Det gör inte jag heller, fast jag vill, men det går inte, kan inte. Jag vet inte varför, törs inte, vad finns där bakom om gråten får komma fram?
Återigen spelas scenerna upp där påse efter påse med det livsavgörande blodet i allt högre frekvens rinner in i din kropp. Tempot hos den vita och grönklädda personalen är högt, men samtidigt samlat. Det syns att alla vet sin roll i det här laget. Proffs.
Kräks igen. Vi hinner precis fram med skålen som fylls av det röda. Jag försöker lyfta dig till toaletten. När du sitter där får jag hålla dig, du faller av annars. Toalettstolen fylls av det kolsvarta som kommer ur dig. Lukten som inte går att beskriva är tydlig. Det är mest blod som kommer ut, halvt koagulerat och lukten är så karakteristisk, inte likt något annat. Har man upplevt den vet man.
Du är tillbaka i sängen. Det är lite lugnare en stund. Jag ser ut genom fönstret på tredje våningen där intensivvårdsavdelningen ligger. Jag ser ner över staden som ligger där. Bortom den kommer skogen och om jag kunde se genom den, över berget, så skulle jag kunna se ända hem. Det går folk på gatan nedanför. Jag undrar var de är på väg, kanske på väg hem från jobbet. Klocka har passerat fyra. Hade livet tagit en annan vändning hade jag kanske också varit på väg hem nu. Det är jag inte. Jag sitter här där ingen människa vill vara. Jag ser på din mamma där hon sitter på andra sidan din säng. Hon är vacker, men så blek. Blicken är tom.
Helikopter. Jag hör ordet men förstår inte varför det sägs. En vit rock står framför mig, jag ser upp. Vi väntar på helikoptern, säger den vita rocken. Den är här inom 20 minuter. Vi kan inget mer göra här så vi har larmat Uppsala. Det tar för lång tid med ambulans. Jag hör vad den vita rocken säger, men reagerar knappt längre. Din mamma ser än mer frågande ut. Du ser ut att sova igen men troligtvis är du i dvala på grund av de starka medicinerna du får mot smärtan. Vi hör hur du kvider och förstår att du har ont. Maktlösheten är förödande, vi förstår att du är på väg bort från oss, för gott den här gången.