Björken
Lågorna i braskaminen lever sitt eget liv. De fyller hela brännkammaren med sitt dansande och uppvisar ett hämningsfritt beteende i total frihet innanför glaset i luckan. Det är ett fascinerande skådespel som pågår och jag tycker det ger mig ett lugn som landar djupt inom mig.
Jag öppnar luckan och hettan slår emot mig när jag lägger in ytterligare ett par bitar av den ved som ligger i den runda korgen. Jag ser på bitarna av björk, delar av det ståtliga trädet som föll för sågen tidigare under året. Björken som stod på gården där mina förfäder på min fars sida bott i mer än hundra år, björken som flera generationer sett växa upp. Den stod vid syrenbersån när jag var liten. Syrenbersån är borta sedan länge, precis som min barndom, precis som de flesta av mina förfäder som haft björken som familjemedlem. Nu är även björken borta. Fast ändå inte riktigt, nu ger björken mig det sista av sitt liv när det skänker mig sin värme och ger mig stunder av lugn och ro.
När jag nu tänker på hur det här trädet funnits i min närhet hela mitt liv fylls jag av en ödmjukhet och insikt om att jag är en del av något mycket större. Jag är en del av mina förfäder; dels som en fysisk person men också genom det som fyller mitt liv med upplevelser, intryck, känslor och erfarenheter. Någon av mina förfäder ägde trädet den dag det föddes. Trädet har fått ta del av många människors liv. Liv som varit fyllt av glädje och sorg och som sedan förts vidare till mig. Trädet har funnits i ägo av många, och nu är det mitt att få värme och tröst av, mitt att dela min glädje och sorg med här framför brasan, mitt att få inspiration av och föra livet vidare genom dessa ord.
Tankarna riktas alltså tydligt mot minnet av alla de som varit före mig, de som gett mig möjligheten att få den slutliga nyttan av den gamla björken. Det blir också en stark påminnelse om hur en av mina förfäder, på min mors familjegren, så känslosamt beskriver sin relation till en björk i betraktelsen; Hängbjörken i Rönnvik.
Jag träffade aldrig den förfadern, Josef, jag har aldrig sett hans björk och aldrig varit vid hans Rönnvik, men jag har fått ta del av hans ord och känner genom dem en mycket stark samhörighet. I hans ord och meningar känner jag in mycket av mig själv, ett sinne som är fyllt av mycket tankar och grubblerier, men ändå något jag inte vill vara utan eftersom det ger mig en nyfikenhet på meningen med livet. Jag inser också att vi har orden och meningarna gemensamt som något centralt i livet, jag och Josef.
Jag undrar ofta om Josefs hängbjörk blev till lågor i en värmande brasa i någons kamin eller om den fortfarande står som tillflyktsort för talgoxarna vid det som en gång var hans älskade Rönnvik.
Jag kommer nog aldrig att få veta, men ser i lågorna från min björkved samma ”framlockade, dansande, guldklara flammor och röda skimrande glöd från spisens skymningsbrasa” som jag förstår att Josef betraktade i sin koja i Rönnvik när han, i ensamhet med sitt tungsinne, förevigade sin älskade hängbjörk med sina ord.