Skaparen, jag, och allt
Jag sitter här i köket och ser ut genom fönstret mot det vidsträckta havet. Vågorna därute är vilda och skummande. Solen lyser på vattnet som skickar tillbaka ögonblickspilar av silver som söker mina ögon och bländar mig varsamt. Nästa sekund ser jag de snöklädda bergstopparna där jag sitter på en sluttning ner mot dalen där snön smält undan i den varma vinden, samtidigt som jag är alla de människor som hastigt rusar fram i vimlet i den stora staden. Jag befinner mig överallt, men samtidigt alltid på en specifik plats och jag förundras över hur allt är, hur allt blev.
Allt detta skapande; havet, bergen, snön, människorna . Ibland funderar jag; till vilken nytta?
Vattnet därute, fönstret jag ser det genom i köket, i det här huset. Berget och snön. Allt detta för att människan ska kunna leva ett liv fullt av upplevelser, känslor och intryck. Men var är människan? Jag ser henne inte vid havet, jag ser henne inte på berget. Jag förnimmer henne bara som en bland alla som rusar fram i den stora staden.
Tog jag på mig för mycket? Ville jag för mycket, förväntade jag mig mer än vad som var rimligt?
Människan tror att jag är något annat än vad hon är. Hon tror att jag finns någon annanstans, hon har ännu inte förstått att det är hon som är jag, hon som ser vattnet därute. Hon förstår inte att jag är berget och snön som ligger där, att jag är hon och de andra människorna som springer där bredvid henne i den stora staden. Allt detta är jag.
Men, när jag ser hur allt blev blir jag ibland orolig, fundersam och fylld av tvivel. Kanske hade jag för bråttom. Kanske skulle jag ha väntat med människan ett tag, hon kanske inte är mogen för dessa upplevelser, intryck och känslor. Borde jag låtit allt ha sin tid?
Medan jag funderar på detta ser jag ut över allt här framför mina ögon och; plötsligt minns jag att allt som sker är meningen, att allt är fullbordat. Den som ser det här vattnet, vågorna, skummet, genom det här fönstret, är ju den del av mig som jag skapat för att kunna ta del av allt. Jag minns att människorna rusar runt i den stora staden för att förstå lugnet vid havet, på berget. Jag minns att oron och tvivlet är förutsättningen att känna tryggheten och tilliten.
Det är ju mig själv jag skapat, utan det skulle det inte finnas någon som är allt, någon som ser allt, någon som upplever allt med sinnen och känslor. Då skulle allt skapande förbli osett, icke skapat och meningslöst.
Utan människan skulle jag inte kunna ta del av allt detta fantastiska här utanför och inom mig. Människan är ju mina ögon och öron, mina känslor och tankar. Alla mina minnen har jag enbart på grund av att människan upplever det skapade och minns, känner.
Jag fortsätter att se allt det som är skapat. Just nu ser jag detta vatten, dessa vågor, genom det här fönstret i det här köket. Jag ser bergen och snön ovanför dalen, och jag ser alla människor i staden.
Och jag blir lycklig; allt är som det ska.