Mitt första maj tal

Mitt första maj tal handlar inte om att basunera ut att det är ”de” som är skyldiga, och därefter försäkra och lova att det är ”vi” som ska lösa allt. Ett sådant första maj tal är ju som vilket politiskt tal som helst, och det upprepar sig gång efter gång, år efter år.
Av vem som helst.
Som säger sig företräda allas våra intressen.
Det finns inget nu existerande politiskt parti, eller politisk ideologi, som kan förändra världen till den värld vi behöver i framtiden. Politiska partier och politiska ideologier har skapat den värld vi nu har. Är vi nöjd med det jobb de gjort?
Det är bara du och jag som individer, människor, som kan förändra världen. Kanske med politiska partier och politiska ideologier som grund. Men i så fall genom nya förändrade sådana, inte med de vi nu har.
Jag tror det var Einstein som påstås ha sagt: ”Vi kan inte lösa de problem vi skapat med samma tänkande som skapade dem”. Tyvärr är det den strategin allt för många med någon form av makt och inflytande tror på och nyttjar, och massorna lyssnar, följer, utan att tänka själv.
En dag som denna får vi med eftertryck höra att det är exakt så vi ska lösa problemen och skapa en bättre framtid. Med mer av det som skapade dem. Och motståndarna låter oss veta att det i stället är mer av deras lösningar som är svaret.
Nej, mitt första maj tal handlar om något annat. Det handlar om mig, som individ levande här på vår jord. Vad jag vill, och vad jag kan göra. Därför handlar det också om dig och det du vill och vad du kan göra. Du lever ju också här på vår gemensamma jord
Låter flummigt?
Absolut.
Men jag tror att det är precis det vi behöver nu. Lite ”flummighet”, om man vill kalla nya synsätt och tankar för flummighet. Flytta fokus från allt det vi tror är möjligt, allt det vi hittills sett som sanningar om hur allt ska vara, hur allt är.
Flytta fokus från mer och större. Från oss och dem.
Till vi.
Från, det går inte. Från, så är det inte, så har vi aldrig gjort.
Till, vi försöker, vem vet.
En klok och kär vän fick mig idag att inse att det inte är negativt att inte känna sig ”hemma” här i den tillvaro jag befinner mig i. Att inte hitta min plats i den kamp om positioner och makt som ständigt pågår. Att inte kunna hantera ett spel där det handlar om att bevaka de egna sanningarna, oavsett konsekvenser, för andra.
Det är inte negativt, det är ett tecken, signaler. Något händer omkring och inom mig och jag är öppen för det och på väg på en ny resa.
Vår värld befinner sig i en fas av stora förändringar på alla plan. Vi kan välja att acceptera dem, se dem som naturliga konsekvenser av att allt i vårt universum ständigt förändras, och hitta vår rätta plats i en ny förändrad, och bättre, framtid. Eller så väljer vi att fortsätta vår strid med ett ständigt förändrande universum. Detta är en strid som vi aldrig kan vinna. Vi har redan facit på den striden genom att inse att mycket av de utmaningar vi nu står inför, och mitt i, har sin grund i människans försök att få universum att anpassa sig efter våra spelregler. Att ständigt lösa uppkomna problem med mer av det som skapade dem.
Det är en väldigt enkel fråga och svaret borde vara självklart.
Är det självklart för dig?
För mig är svaret självklart. Därmed inte sagt att det är enkelt. Att följa det självklara svaret innebär samtidigt att gå en egen väg. Att inte följa strömmen. Det kan vara, är, en tuff och utmanande väg. Med många och starka krafter emot. Krafter som känner sig hotade av något de inte känner igen.
Men, som min kära vän belyser. Med självkärlek och självrespekt som ledord, kan man aldrig gå vilse på den vägen. Som svaret på den ständiga frågan om vem jag egentligen är inser jag nu att svaret är självklart:
”Jag är”.
Det innebär precis det.
Jag är allt det jag väljer att vara.
Även i en dramatiskt föränderlig värld.

Publicerat 2020-05-01

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *