Franciskus av Assisi
Likt Franciskus av Assisi,
hör jag en okänd röst.
Ibland den tyst och stilla viskar,
ibland den frågar högt och klart:
Var är du människa, vart ska du,
Varför och hur och vart?
Likt Franciskus av Assisi,
har jag ännu inget svar.
Att undra, och att ovisst söka,
utan att egentligen veta:
Vem det är, som mig vill fråga,
vem om ett svar, som bad mig leta?
Likt Franciskus av Assisi,
bär jag min rustning, den är stark.
Den skyddar och den blänker,
för lycka, byggd på dem:
Var pryl, var peng, som jag har kär,
varför, till vad, för vem?
Likt Franciskus av Assisi,
så börjar jag förstå.
Att den rustning som vi litat på,
är falsk, och fel och vill oss lära:
Att lyckan finns i pryl och peng,
blott egot, den kostymen kan bära.
Likt Franciskus av Assisi,
min rustningen jag nu släpper.
Här står jag naken, sårbar, svag,
men på frågan, hör jag svar:
Nu är du, människa, nu är du,
hos dig, din frihet, den blir kvar.