Svartsjukan

Postat den 14 oktober, 2012 av BoGe

Det är en isande kall dag i slutet av november och redan innan Thomas ser det som totalt skakar om honom fryser han ända in i märgen. Hela hans tillvaro stannar tvärt och i det vakuum som uppstår tappar han all förmåga att tänka konstruktivt och klart. Scenen som han ser när han går förbi på gatan väcker ett slumrande, men väl väckt allt för tydligt, minne och han måste omedelbart försöka få klarhet i om det han ser stämmer med hans farhågor.

Han skyndar sig hem och hoppas innerligt att han sett fel och att minnet dessutom spelar honom ett spratt. Innerst inne vet han dock mycket väl att det var henne han såg där på serveringen, tillsammans med en annan man, och att det han skyndar sig hem för att leta efter faktiskt existerar. Men kan det verkligen vara möjligt? För mer än tio år sedan skrev han en uppsats i skolan på ämnet lögner, svek och svartsjuka och idag såg han den uppsatsen spelas upp rakt framför sina ögon.

Han kör långsamt fram till den sista korsningen före deras hus för att se om hennes bil är hemma. Gårdsplanen är lika tom som han förstod att den skulle vara. Han blir först, helt irrationellt, glad över det eftersom det ger honom möjlighet att göra det han ska utan att behöva svara på några frågor, men inser sen snabbt att eftersom hon inte är hemma betyder det att han med all säkerhet sett rätt tidigare. Inne i huset går han upp för den rangliga stegen till vinden, och den råa och kalla luften där tillsammans med den oro han känner, gör att han fryser ännu lite mer. Han har inte sparat mycket från sina yngre dagar, och framför allt inte från skolan, men just pärmen med uppsatser har blivit kvar. Thomas balanserar på den smala gången av brädor som ligger på takstolarna och som utgör förbindelsen mellan trappen och platsen där kartongerna med gamla papper och böcker står. Helst skulle han vilja upptäcka att det han letar efter är borta så att han slipper få bekräftat det han fasar för, men redan i botten på den första lådan ser han den bekanta pärmen och tar upp den med ett allt tyngre sinne.

Tillbaka nere i köket förbereder han sig för att läsa de sedan länge formulerade raderna som när de skrevs fick omdömet, ”att vara mycket moget för en sextonåring”, av svenskläraren. Uppsatsen betygsattes med etthundra poäng av lika många möjliga och fick tilläggskommentaren; ”detta var verkligt uppbygglig läsning för en svensklärare, språkligt helt perfekt och med ett innehåll så levande att man ser sig om och förväntar sig att detta verkligen sker, här och just nu”.

Det var precis det han nu fasade för; att uppsatsen på något vis blivit levande efter tio år. Han läser det första stycket och känner hur pulsen stiger och han blir nästan lite yr: ”Vinden är isande kall. Det är en sen novemberdag och jag ser de bägge tydligt, sittande tätt tillsammans på restaurangen. Hela mitt universum stannar och upphör med ens att vara det centrum som genererar den kraft jag behöver för att organisera mina tankar i någon form av logiskt tänkande”.

Thomas läser vidare och allt stämmer, uppsatsen är ett direkt manus till hans upplevelser tidigare, skrivet ur ett perspektiv som om det vore sett med hans ögon idag; vädret är precis så omänskligt kallt som beskrivs, hon skulle ju ha varit hemma idag, restaurangen, mannen, hennes arbete (som förr eller senare skulle leda fram till detta, det har han ju förstått ända sen hon började där). Alla detaljer och omständigheter idag är exakt kopia av den fiktion som nedtecknades för tio år sedan, till och med hennes namn, Maria, är det samma.

Han vet inte vad som är svårast att hantera just nu. Är det misstanken och rädslan över att hon svikit eller är det den osannolika kopplingen mellan uppsatsen och det som han nu ser hända. Mitt i all denna förvirring upptäcker han plötsligt att slutet på uppsatsen fattas. Han försöker erinra sig hur det en gång slutade men finner bara brottstycken av minnen, som talar om hårda ord och med konsekvenser som känns smärtsamma djupt nere i hans inre. Vad är det jag försöker komma fram till? Hans tankar far iväg och han känner att han behöver komma tillbaka till nuet, men det inre resonemanget fortsätter; Är det så att vi konstruerar våra egna öden utan att vara medvetna om det, och kan vi skapa vår framtida verklighet genom att medvetet levandegöra den i teorin? Självklart inte. Thomas intellekt skyndar sig att försvara det ologiska i denna tankedialog. Men, fortsätter hans inre röst envetet, det finns ett talesätt som säger att allt skapas två gånger; först en gång i tanken och sen en andra gång i det vi kallar verkligheten. Tänk om det faktiskt är så det går till och att uppsatsen hela tiden haft som syfte att vara blåkopian till detta som nu händer?

Thomas skulle helst bara vilja släppa allt, att som vanligt fly från problemen, gå ut genom dörren och lämna detta kaos bakom sig, men förmår inte frigöra sitt sinne från det resonemang som på något vis fastnat i hans tankebanor. Han går till lådan vid köksbänken där han vet att det ligger ett anteckningsblock, tar fram det tillsammans med en penna och går tillbaka till bordet.

Ok, om det nu skulle vara så, då skulle jag alltså kunna välja ett nytt slut på den här mardrömmen, ett slut som jag skapar genom att skriva om uppsatsens sista del. Hastigt konstaterar han att det är tur att ingen ser honom eller kan höra hans resonemang, men beslutar sig därefter för att han inte har något att förlora. Han läser igenom uppsatsen igen, tar pennan och för den till papperet och fortsätter skriva där den tidigare slutar;

Jag sitter ensam vid köksbordet och försöker sortera alla intryck när plötsligt en annan tanke börjar gro i mitt sinne. Först svagt och knappt märkbar, sedan snabbt tydligare och tydligare; ”Tänk om jag inbillar mig allt, om de slutsatser jag drar är en konstruerad konsekvens av min egen rädsla att förlora den enda verkliga trygghet jag har i livet. En rädsla som i sin tur är en konsekvens av min oförmåga att visa känslor och att uttrycka min uppskattning och kärlek till henne som jag älskar högre än allt annat”. Först upplever jag att mitt ego omedelbart försöker övertrumfa dessa tankar med det mörka domedagsscenario som ockuperat mitt sinne de senaste timmarna. Något får mig dock, att med skärpa trycka tillbaka detta försök att ta kommandot, och istället snabbt börja fokusera på ett annat tänkbart händelseförlopp kring det jag sett. Innan jag ens hinner börja den processen händer något oväntat. Utanför fönstret ser jag att Marias bil stannar, och hon kliver ur; tillsammans med honom som jag såg på restaurangen. De skrattar och ser förväntansfulla ut och går med snabba steg mot ingången. Det förvånar mig att inte Maria tvekar när hon ser min bil och förstår att jag är hemma. Dörren öppnas och så hör jag hennes välbekanta och sjungande stämma ropa: ”hallå Thomas, det är jag”. Jag går långsamt ut i hallen och möter henne, hon kastar sig runt min hals och placerar en rejäl kyss rakt på min mun, mitt framför ögonen på honom. ”Thomas, det här är Martin. Han är min chef och har erbjudit mig att jag från och med nu ska arbeta direkt hos honom som utvecklingschef. Det är precis det jag drömt om och jag har inte sagt något till dig för jag ville överraska när allt blev klart. Nu ska vi fira det här och Martin och hans fru vill bjuda oss på middag ikväll hemma hos sig”. Under hela tiden hon berättar håller hon mig hårt i handen och jag ser i hennes ögon den uppriktiga glädjen över att få dela detta med mig, och att det bland de män som finns närvarande är jag den enda som upptar hennes inre just nu. Jag tänker med fasa på de tankar jag nyss hade och inser att mitt paranoida beteende varit på väg att rasera det värdefullaste jag har.

Thomas slutar skriva och lägger ifrån sig pennan på köksbordet och han lutar sig trött tillbaka. Hans tankar har tystnat helt och han förstår att han inte kan göra mer än att släppa taget om allt och bara låta det som ska ske att ske. Han vänder sin blick ut genom fönstret, det har börjat skymma allt mer och någon enstaka snöflinga virvlar ner och lägger sig tillsammans med alla de löv som ännu inte blivit ihopsamlade. I denna stund ser han en ljuskägla från ett billyse komma fram ur dunklet och stanna utanför gården. Han lutar sig fram och ser att det är Marias bil och hur hon kliver ur; tillsammans med honom. De skrattar och ser förväntansfulla ut och går med snabba steg mot ingången. Det förvånar honom att inte Maria tvekar när hon ser hans bil och förstår att han är hemma. Dörren öppnas och så hör han hennes välbekanta sjungande stämma ropa: ”hallå Thomas, det är jag…”

Hans ögon dras till det han nyss skrivit och pulsen stannar nästan helt. Han river ur bladet ur blocket och stoppar försiktigt ner det skrivna i sin ficka för att inte riskera att förstöra ett enda ord (för tänk om…), och går sen långsamt ut i hallen och möter henne.

Bo Gunnar Karlsson

Publicerat i Noveller | Lämna en kommentar

A very special child

Postat den 12 oktober, 2012 av BoGe

Vägskäl

Vägskäl är något som vi ständigt ställs inför i livet. Oftast passerar vi dem utan att vi verkligen tar tillfället i akt och gör de justeringar i livet som de öppnar dörren till, och vi fortsätter rakt fram på den väg vi redan tagit till oss som vår. Men ibland hamnar vi i situationer som innebär att något händer inom oss och som leder till att, medvetet eller omedvetet, livets resa tar en ny riktning. Som pappa till ett barn, som faktiskt blivit 21 år, med omfattande funktionsnedsättningar har jag har ett mycket starkt intresse och en önskan att lära mig mer om livet och alla dess aspekter. Det gör jag genom att förverkliga den del av mig som finns där inne som mitt verkliga jag, genom att hitta svaret på den frågan som var min största under många år; Men jag då?

Jag hade arbetat i stort sett hela mitt yrkesverksamma liv som ”framgångsrik” entreprenör inom byggbranschen, både som egen företagare och som anställd chef hos de största byggföretagen i Sverige. Trots mitt ”framgångsrika” liv hade jag dock ofta en känsla av att befinna mig på fel plats. Det är detta som lett mig till skrivandet av dessa rader.

Mitt liv har bestått av en stor mängd utmaningar som har gjort mig till den människa jag idag är. En av dessa och kanske den enskilt mest betydelsefulla inleddes den 9 april 1991. Först tog det skepnaden av fullständig lycka, men strax vändes det till en katastrof där allt stannade och all mening i livet upphörde att existera. Jag skulle vilja berätta om detta mitt största vägskäl i livet genom att delge dig mina erfarenheter, tankar och känslor. Mycket av detta väcktes efter att jag i en bok funnit en dikt som träffade mig rakt i hjärtat och som blivit en riktig styrka i mitt liv. Jag kallar det jag skriver ”A very special child” eftersom dikten heter så och som för mig blev svaret på mitt stora varför i livet.

 A very special child

Som en följd av dagens i många stycken hårda klimat i samhället med bristande förståelse för andra människors värderingar, förutsättningar, kulturer och beteenden vill jag berätta min historia. Den har tagit mig till den nivå av medvetenhet som jag idag befinner mig på och som är grunden för tryggheten och glädjen i mitt liv. Det är också den som gett mig insikten om att det i allt som händer finns syften, mening och lärdom. Vi kanske inte alltid förstår vad detta syfte är när vi står mitt i en svår och jobbig livssituation, men det vi kan försöka förstå och acceptera är att det kanske finns ett syfte som jag inte förstår just nu men som jag kan komma att förstå om jag tar till mig livets prövningar som möjligheter att växa.

 ”Att förändras är att växa, allt levande växer.

Alltså är att leva att förändras.

Så enkelt eller så svårt är livet. Var och en väljer själv”.

 

Om vi tar till oss denna filosofi om syftet har vi alltid en grundtrygghet i svåra stunder och då är vår potential att bli hela människor obegränsad. Grunden i mina tankar bygger helt och fullt på övertygelsen att all äkta och hållbar framgång, i livets alla skeden, växer ur förmågan att skapa och odla relationer. Relationer som grundas på ödmjukhet och förståelse för livets och andra människors värde. Genom detta synsätt på livet och våra medmänniskor förverkligar vi oss själva som ödmjuka och förstående människor med en positiv självbild och med stark integritet.

Den 9 april 1991 förändrades mitt liv totalt för all framtid. Först tog det skepnaden av total och fullständig lycka, men på bara några timmar blev det istället en katastrof där livet tycktes upphöra att existera. Allt tog slut. Inom loppet av några sekunder ändrades mitt liv från total lycka och tillfredställelse till ett absolut nattsvart kaos.

Inget spelade längre någon roll. Vår son Peter hade blivit född på kvällen. Lyckan var total. Det var vårt tredje barn och återigen hade allt gått bra. Vi hade fått en frisk och välskapt son, eller? På morgonen tio timmar senare kom beskedet, katastrofen, som ledde rakt in i kaoset. Peter var utvecklingsstörd. Handikappad. I mina ögon då, den största katastrof som kunde hända. Jag gick, utan att jag då förstod det eller insåg innebörden i det, på ett ögonblick från att vara förälder till att bli anhörig, det begrepp som långt senare kommit att bli min stora drivkraft i livet.

Den panik och maktlöshet som omedelbart blev min verklighet är omöjlig att uttrycka. Vrede, ångest, sorg. Alla känslor som överhuvudtaget beskriver rädsla blev min verklighet. Jag kände mig oerhört orättvist behandlad av livet och blev mycket bitter och handlingsförlamad. Jag kände till och med en bitterhet mot Peter, min egen son. Varför skulle han komma och förstöra allt för mig, karriär, ekonomi, prestige. Varför just jag, den framgångsrike företagaren?

Allt detta såg jag omedelbart och tydligt på några sekunder tidigt på morgonen den 10 april 1991. Och eftersom vi, enligt vissa filosofier, blir det vi tänker så blev det sen min verklighet i en period av mitt liv och den utlösande faktorn till detta mörker i livet var min upplevelse av konsekvenserna av min sons födelse.

 “Life is difficult, and not before I accept and understand that, life can be easy”

(Livet är svårt och inte förrän jag förstår och accepterar det, kan livet bli lätt)

M Scott Peck

Livet är, som psykologen och författaren M Scott Peck skrivit i sin bok ”Den smala vägen”, i många avseenden en kamp, så även för mig än idag. Men samtidigt har livet gett mig insikter och verktyg som trots alla utmaningar innebär att jag lärt mig att förstå värdet av den kampen. Den glädje och kreativitet som är motorn i min vardag idag är svår att beskriva men innehåller ödmjukhet, harmoni och en inre frid. Starka känslor som beskriver lycka och som är en realitet och självklarhet i min vardag, lika självklara och närvarande som sorgen, ilskan och känslan av orättvisa är  när kampen för Peters rättigheter och möjligheter till ett fullödigt liv ibland blir alltför påtaglig.

Jag känner mig dock oerhört privilegierad över att få leva detta liv och ser fram mot varje dag jag får verka och utvecklas tillsammans med andra människor. Jag är oerhört tacksam över att Peter kom och lärde mig vad som betyder något här i livet; familj, relationer, balans och harmoni. Jag, entreprenören och företagaren, arbetar idag mer intensivt än någonsin, men inom områden där jag med egen balans och harmoni i livet som grund får hjälpa andra människor i utsatta livssituationer att utvecklas och växa med sina drömmar och visioner. Den utlösande faktorn för min resa till denna verklighet var min sons födelse.

Vi föds alla fullständigt rena och med en total kontakt med livets grundläggande behov, att uttrycka känslor och att ge och få kärlek, som utgångspunkt. Successivt utvecklas sedan vi friska människor till individer som anpassar sig till vårt samhälles alla förväntningar och krav. Vi utvecklar en förmåga som gör att vi får svårare och svårare att visa känslor och att uttrycka kärlek. Vi utvecklar en förmåga att misstro andra människor. Vi utvecklar en förmåga att manipulera andra människor. Vi utvecklar en förmåga att sätta 3P; Prestige, Position, Pengar, före äkta relationer med andra människor, livet eller oss själva. Den här utvecklingen är tyvärr alltför vanlig bland oss friska och normala människor. Jag hade definitivt gjort det under stor del av mitt liv fram till april 1991. En ständig jakt på framgång. En ständig flykt från livets verkliga värden.

”Att skratta ofta och mycket, att vinna intelligenta människors respekt och barns tillgivenhet; att förtjäna ärliga kritikers uppskattning och uthärda falska vänners svek; att uppskatta skönhet, att leta fram det bästa hos andra människor; att lämna efter sig en värld som har blivit lite bättre tack vare ett lyckligt barn, en trädgårdstäppa eller förbättrade sociala förhållanden; att veta att åtminstone en levande varelse har kunnat andas lättare för att man har levat: Detta är att ha haft framgång”.

Ralph Waldo Emerson

Peter är handikappad, utvecklingsstörd. Så hette det när han föddes. Idag heter det funktionsnedsatt. För mig har det ingen betydelse vilken definition vi använder. Det viktiga är vad vi ser bakom definitionen. Peter föddes precis som alla andra med livets grundläggande behov, att uttrycka känslor och att ge och få kärlek, som utgångspunkt. Successivt har Peter sedan utvecklats till en individ som inte anpassar sig till vårt samhälles alla förväntningar och krav. Peter utvecklar däremot sin förmåga att visa och uttrycka känslor och kärlek starkare och starkare för var dag som går. Peter misstror eller manipulerar ingen utan utvecklar en relationsförmåga som är enorm. Peter vet inte vad 3P är. Ingen av de parametrarna har plats i hans tillvaro. Så här kan utvecklingen också se ut för en människa. För Peter har det gjort det och han har en total kontakt med nuet, sin verklighet. Jag ställer mig idag ofta frågan: Vem är det som är utvecklingsstörd?

En annan upplevelse jag haft som gav upphov till eftertanke var när en person i 30-års ålder med en utvecklingsstörning som funktionsnedsättning, berättade för mig att han hörde i ett sammanhang hur några andra människor, friska och väl anpassade till vårt samhälle, talade om hur utvecklingen rusade på och att de inte alltid hängde med och att de ofta stördes av detta. Han sa: ”Jag förstår inte riktigt.” De säger att jag är utvecklingsstörd, men jag störs inte av utvecklingen. Men de som inte är utvecklingsstörda störs av utvecklingen. Hur kan det komma sig?” Återigen frågar jag mig: Vem är det som är utvecklingsstörd?

Genom att Peter kom till oss så har jag fått möjlighet att lära mig förstå och ta del av det livet verkligen går ut på: Relationer och kärlek till livet, till andra människor och till mig själv. Peter är idag min absolut främsta mentor och stöd i min utveckling mot att förverkliga mina drömmar och visioner. Och de har inte längre mycket med 3P att göra. Vad var det då som gav mig insikt om detta? Först och främst naturligtvis livet själv tillsammans med Peter. Att lära känna honom som den människa han är och inte som ett utvecklingsstört barn som hämmar mina möjligheter i livet.

Men det finns en annan faktor som betytt mycket för mig. En dikt som jag fann en dag av en ren slump när jag som bäst behövde den. (Finns det slumpar? Jag tror det bara finns meningar. Hur som helst var det en mycket lycklig slump, eller mening, för mig att jag fann just den här dikten). Dikten hittade jag i boken ”När träden avlövas ser man längre från vårt kök” skriven av Tomas Sjödin. Har Du inte läst den så gör det. Alla människor, oavsett om man är förälder till handikappat barn eller inte, borde läsa den, den är underbar.

 A very special child

 

 En ängel kom till Herren Gud

och förde fram ett viktigt bud:

Ett mänskobarn ska födas snart,

ett speciellt och underbart.

 

Det barnet är av sådan sort

som inte lär sig lätt och fort,

men sitter allvarsam och vek

och ser på andras stoj och lek.

 

I skaparns tanke helt perfekt

-för världen ter hon sig defekt,

och vad hon tänker vad hon vet

är en förborgad hemlighet.

 

Därför behövs en mor och far

som gränslös tröst och omsorg har,

och som förmår att hålla kär

ett barn som mycket bräckligt är.

 

Att få det barnet i sin vård,

det är en gåva och en nåd.

I tro och kärlek växer den

som anförtrotts den uppgiften.

 

Så Herre, välj med omsorg dem

som kan den lilla ge ett hem,

där allt man hoppas allt man tror

och nåd och frid och värme bor. 

Översättn.   Ulla-Stina Rask

 

Tänk om vi kunde ta mot varje barn, friska som handikappade; varje människa, oavsett vem, med detta i vårt sinne. Förstå att vi kan det, det handlar bara om ett val. Vad den här dikten och mina erfarenheter med Peter betytt för mig är svårt att värdesätta tillräckligt. Men att det betytt mycket står nog ganska klart och genom att skriva detta vill jag försöka föra ut den erfarenheten till så många som möjligt.

Jag är oerhört tacksam för Peter och mina upplevelser med honom. Det har gett mig ett mycket meningsfullt liv med många möten med människor, och möjlighet att ta del av deras öden vilket jag aldrig annars skulle ha fått tillfälle till. Alla dessa upplevelser och möten bygger på känslor och kärlek till livet, till mina medmänniskor och till mig själv. Jag är alltså tacksam för vad livet gett mig i form av upplevelser men däremot önskar jag att ingen ska behöva gå igenom den smärta som det innebar att komma till insikt på det viset.

Jag tror med övertygelse att den plattform av kunskap och insikt som jag idag bygger mitt liv på har vi alla tillgänglig någonstans inom oss genom hela livet. Det vi behöver göra är att förstå och upptäcka detta. Var och en behöver inte gå igenom sin egen katastrof för att få lära sig om detta. För mig blev Peter nyckeln till låset till min inre trygghet och utveckling i livet. Mina erfarenheter, och Peters liv, kan vara den nyckeln för många fler. Vänta inte på din katastrof som förutsättning för att förstå värdet av att skapa ditt liv i harmoni och balans. Förstå att mitt och många andras levnadsöden kan vara lika mycket värd för dig. Om du redan upplevt, eller lever just nu i din katastrof, förstå också att ditt levnadsöde kan vara nyckeln till din och andra människors framtida utveckling mot ett fullödigt liv. Lita bara på att det är rätt nyckel och prova den i låset.

Tänk på att även i den största katastrofen finns ett syfte dolt. Ett syfte som du kanske inte alls kan förstå och acceptera när du står mitt i den, vilket är helt naturligt och helt ok att känna, men som kan visa sig vara det bästa som hänt dig. Tänk på att varje människa du möter är olika, även du. Tänk på att varje människa du möter är annorlunda. Kanske med en annan hudfärg, med ett annorlunda språk, med en annorlunda kultur, med ett annorlunda utseende, med ett handikapp, med ett annorlunda något……. Tänk på att i varje olika och annorlunda människa du möter finns ”A very special child”. En gång född med känslor och kärlek som enda utgångspunkt. Sen kom livet. Låt inte det föra dig bort ifrån ditt ursprung och ditt syfte; känslor och kärlek.

 

Bo Gunnar Karlsson

Publicerat i Krönikor/övrigt | 2 kommentarer

Ögonen

Postat den 12 oktober, 2012 av BoGe

Ögonen.

Jag ser framför mig de frågande, vädjande, oförstående ögonen.

De uttrycker oerhörda känslor samtidigt som tomheten i dem snabbt tar överhanden och genererar en maktlöshet som är enorm.

Det är maktlösheten över att inte kunna förklara, att inte kunna hjälpa, som växer som en okontrollerad lavin som rusar nerför sluttningen mot ödeläggelsens fullbordan. Den kväver allt i sin väg och lämnar ett tjockt täcke av katastrof som resultat av sin uppvisning.

Allt detta ramas in av det röda blodet som sprider sig, i samma takt som livet försvinner ur den lilla kroppen, och som innebär att rummet mera liknar en slaktbod i skogen under älgjakten än ett intensivrum på lasarettet.

Plötsligt blir allt stilla.

Det verkar som om tiden stannar och jag befinner mig i ett vakuum där röster hörs långt borta och allt som händer runt omkring i kaoset tappar betydelse.

Jag fäster min blick stadigt i de små och allt mattare ögonen och känner en enorm gemenskap och tröst som föder en stark och tydlig insikt hos mig:

Jag är här.

Jag inser plötsligt att det enda jag kan göra är att vara här. Det enda jag ska göra är att vara här.

Maktlösheten handlar om det yttre som sker. Saker som jag inte på något vis kan påverka. Däremot har jag all makt i hela universum att vara här och göra det enda jag ska och kan: Älska min son av hela mitt hjärta.

Lugnet sprider sig i rummet i samma takt som i mitt inre. Tempot sjunker i aktiviteterna och sjukvårdspersonalen arbetar metodiskt och kunnigt. Pojkens läge stabiliseras och hans ögon sluts i dvala, påverkad av kroppens reaktion på den enorma stress den utsatts för och av alla de mediciner och enorma mängder blod som pumpats in i hans bräckliga kropp.

Tillsammans har vi genomlevt oerhört svåra och utmanande stunder i livet och som påverkat bägge starkt.

Maktlöshet, oro, rädsla, ångest, ilska och bitterhet är bara några av de känslor som varit, och är, vår vardag tillsammans. Men också stunder av intensiv glädje, kärlek och hopp ingår i detta livsprojekt.

Mellan dessa ytterligheter kastas vi som en kula i ett flipperspel.

Ibland stannar den till för att sedan med en hastighet som är svårt att kontrollera studsa mellan spelets alla delar.

Den insikt som stunden ovan gav följer mig idag lika tydligt och självklart som mina egna tankar. Allt jag företar mig, alla beslut jag tar, föregås av dessa ögons bön om förklaring och hjälp och ger mig styrkan i att veta att allt jag kan och ska göra inför mina beslut och handlingar är att vara här i nuet och lyssna på min egen inre röst.

Bo Gunnar Karlsson

Publicerat i Noveller | 2 kommentarer