Svartsjukan
Det är en isande kall dag i slutet av november och redan innan Thomas ser det som totalt skakar om honom fryser han ända in i märgen. Hela hans tillvaro stannar tvärt och i det vakuum som uppstår tappar han all förmåga att tänka konstruktivt och klart. Scenen som han ser när han går förbi på gatan väcker ett slumrande, men väl väckt allt för tydligt, minne och han måste omedelbart försöka få klarhet i om det han ser stämmer med hans farhågor.
Han skyndar sig hem och hoppas innerligt att han sett fel och att minnet dessutom spelar honom ett spratt. Innerst inne vet han dock mycket väl att det var henne han såg där på serveringen, tillsammans med en annan man, och att det han skyndar sig hem för att leta efter faktiskt existerar. Men kan det verkligen vara möjligt? För mer än tio år sedan skrev han en uppsats i skolan på ämnet lögner, svek och svartsjuka och idag såg han den uppsatsen spelas upp rakt framför sina ögon.
Han kör långsamt fram till den sista korsningen före deras hus för att se om hennes bil är hemma. Gårdsplanen är lika tom som han förstod att den skulle vara. Han blir först, helt irrationellt, glad över det eftersom det ger honom möjlighet att göra det han ska utan att behöva svara på några frågor, men inser sen snabbt att eftersom hon inte är hemma betyder det att han med all säkerhet sett rätt tidigare. Inne i huset går han upp för den rangliga stegen till vinden, och den råa och kalla luften där tillsammans med den oro han känner, gör att han fryser ännu lite mer. Han har inte sparat mycket från sina yngre dagar, och framför allt inte från skolan, men just pärmen med uppsatser har blivit kvar. Thomas balanserar på den smala gången av brädor som ligger på takstolarna och som utgör förbindelsen mellan trappen och platsen där kartongerna med gamla papper och böcker står. Helst skulle han vilja upptäcka att det han letar efter är borta så att han slipper få bekräftat det han fasar för, men redan i botten på den första lådan ser han den bekanta pärmen och tar upp den med ett allt tyngre sinne.
Tillbaka nere i köket förbereder han sig för att läsa de sedan länge formulerade raderna som när de skrevs fick omdömet, ”att vara mycket moget för en sextonåring”, av svenskläraren. Uppsatsen betygsattes med etthundra poäng av lika många möjliga och fick tilläggskommentaren; ”detta var verkligt uppbygglig läsning för en svensklärare, språkligt helt perfekt och med ett innehåll så levande att man ser sig om och förväntar sig att detta verkligen sker, här och just nu”.
Det var precis det han nu fasade för; att uppsatsen på något vis blivit levande efter tio år. Han läser det första stycket och känner hur pulsen stiger och han blir nästan lite yr: ”Vinden är isande kall. Det är en sen novemberdag och jag ser de bägge tydligt, sittande tätt tillsammans på restaurangen. Hela mitt universum stannar och upphör med ens att vara det centrum som genererar den kraft jag behöver för att organisera mina tankar i någon form av logiskt tänkande”.
Thomas läser vidare och allt stämmer, uppsatsen är ett direkt manus till hans upplevelser tidigare, skrivet ur ett perspektiv som om det vore sett med hans ögon idag; vädret är precis så omänskligt kallt som beskrivs, hon skulle ju ha varit hemma idag, restaurangen, mannen, hennes arbete (som förr eller senare skulle leda fram till detta, det har han ju förstått ända sen hon började där). Alla detaljer och omständigheter idag är exakt kopia av den fiktion som nedtecknades för tio år sedan, till och med hennes namn, Maria, är det samma.
Han vet inte vad som är svårast att hantera just nu. Är det misstanken och rädslan över att hon svikit eller är det den osannolika kopplingen mellan uppsatsen och det som han nu ser hända. Mitt i all denna förvirring upptäcker han plötsligt att slutet på uppsatsen fattas. Han försöker erinra sig hur det en gång slutade men finner bara brottstycken av minnen, som talar om hårda ord och med konsekvenser som känns smärtsamma djupt nere i hans inre. Vad är det jag försöker komma fram till? Hans tankar far iväg och han känner att han behöver komma tillbaka till nuet, men det inre resonemanget fortsätter; Är det så att vi konstruerar våra egna öden utan att vara medvetna om det, och kan vi skapa vår framtida verklighet genom att medvetet levandegöra den i teorin? Självklart inte. Thomas intellekt skyndar sig att försvara det ologiska i denna tankedialog. Men, fortsätter hans inre röst envetet, det finns ett talesätt som säger att allt skapas två gånger; först en gång i tanken och sen en andra gång i det vi kallar verkligheten. Tänk om det faktiskt är så det går till och att uppsatsen hela tiden haft som syfte att vara blåkopian till detta som nu händer?
Thomas skulle helst bara vilja släppa allt, att som vanligt fly från problemen, gå ut genom dörren och lämna detta kaos bakom sig, men förmår inte frigöra sitt sinne från det resonemang som på något vis fastnat i hans tankebanor. Han går till lådan vid köksbänken där han vet att det ligger ett anteckningsblock, tar fram det tillsammans med en penna och går tillbaka till bordet.
Ok, om det nu skulle vara så, då skulle jag alltså kunna välja ett nytt slut på den här mardrömmen, ett slut som jag skapar genom att skriva om uppsatsens sista del. Hastigt konstaterar han att det är tur att ingen ser honom eller kan höra hans resonemang, men beslutar sig därefter för att han inte har något att förlora. Han läser igenom uppsatsen igen, tar pennan och för den till papperet och fortsätter skriva där den tidigare slutar;
Jag sitter ensam vid köksbordet och försöker sortera alla intryck när plötsligt en annan tanke börjar gro i mitt sinne. Först svagt och knappt märkbar, sedan snabbt tydligare och tydligare; ”Tänk om jag inbillar mig allt, om de slutsatser jag drar är en konstruerad konsekvens av min egen rädsla att förlora den enda verkliga trygghet jag har i livet. En rädsla som i sin tur är en konsekvens av min oförmåga att visa känslor och att uttrycka min uppskattning och kärlek till henne som jag älskar högre än allt annat”. Först upplever jag att mitt ego omedelbart försöker övertrumfa dessa tankar med det mörka domedagsscenario som ockuperat mitt sinne de senaste timmarna. Något får mig dock, att med skärpa trycka tillbaka detta försök att ta kommandot, och istället snabbt börja fokusera på ett annat tänkbart händelseförlopp kring det jag sett. Innan jag ens hinner börja den processen händer något oväntat. Utanför fönstret ser jag att Marias bil stannar, och hon kliver ur; tillsammans med honom som jag såg på restaurangen. De skrattar och ser förväntansfulla ut och går med snabba steg mot ingången. Det förvånar mig att inte Maria tvekar när hon ser min bil och förstår att jag är hemma. Dörren öppnas och så hör jag hennes välbekanta och sjungande stämma ropa: ”hallå Thomas, det är jag”. Jag går långsamt ut i hallen och möter henne, hon kastar sig runt min hals och placerar en rejäl kyss rakt på min mun, mitt framför ögonen på honom. ”Thomas, det här är Martin. Han är min chef och har erbjudit mig att jag från och med nu ska arbeta direkt hos honom som utvecklingschef. Det är precis det jag drömt om och jag har inte sagt något till dig för jag ville överraska när allt blev klart. Nu ska vi fira det här och Martin och hans fru vill bjuda oss på middag ikväll hemma hos sig”. Under hela tiden hon berättar håller hon mig hårt i handen och jag ser i hennes ögon den uppriktiga glädjen över att få dela detta med mig, och att det bland de män som finns närvarande är jag den enda som upptar hennes inre just nu. Jag tänker med fasa på de tankar jag nyss hade och inser att mitt paranoida beteende varit på väg att rasera det värdefullaste jag har.
Thomas slutar skriva och lägger ifrån sig pennan på köksbordet och han lutar sig trött tillbaka. Hans tankar har tystnat helt och han förstår att han inte kan göra mer än att släppa taget om allt och bara låta det som ska ske att ske. Han vänder sin blick ut genom fönstret, det har börjat skymma allt mer och någon enstaka snöflinga virvlar ner och lägger sig tillsammans med alla de löv som ännu inte blivit ihopsamlade. I denna stund ser han en ljuskägla från ett billyse komma fram ur dunklet och stanna utanför gården. Han lutar sig fram och ser att det är Marias bil och hur hon kliver ur; tillsammans med honom. De skrattar och ser förväntansfulla ut och går med snabba steg mot ingången. Det förvånar honom att inte Maria tvekar när hon ser hans bil och förstår att han är hemma. Dörren öppnas och så hör han hennes välbekanta sjungande stämma ropa: ”hallå Thomas, det är jag…”
Hans ögon dras till det han nyss skrivit och pulsen stannar nästan helt. Han river ur bladet ur blocket och stoppar försiktigt ner det skrivna i sin ficka för att inte riskera att förstöra ett enda ord (för tänk om…), och går sen långsamt ut i hallen och möter henne.
Bo Gunnar Karlsson