Den gamla kvinnan kommer gående sakta in i parken. Hon drar bakom sig en liten väska på hjul. En dramaten, shoppingvagnen som äldre brukar ha med en liter mjölk, ett smörpaket och en ostbit i. Hon brukar gå hit till parken de dagar hon orkar och när det är väder som hon tycker om. Det får inte vara regnigt men inte heller för varmt. Det blir så när man blir gammal, brukar hon säga, att lagom alltid är bäst. Den gamla kvinnan heter Stina och hon är nu nyss fyllda åttiofem. Ingen ålder på en trähäst brukar hon också säga. Hon brukar säga mycket Stina. Hon tycker hon har rätt till det nu när hon har levt så länge.
Hon går fram till bänken där hon brukar sätta sig ner en stund, ja när den är ledig. Ibland sätter hon sig där ändå, men det beror på vem som sitter där. Är det någon människa i hennes egen ålder brukar hon gå förbi och artigt säga hej och några ord om vädret eller så. Men hon sätter sig inte gärna ner då. Gamlingar pratar bara om sina krämpor och hur mycket bättre det var förr, brukar hon säga. Ja, som sagt, hon brukar säga mycket Stina. Men hon är mycket duktig på att lyssna också och tycker att alla får tycka precis vad de vill, bara de inte förväntar sig att hon ska tycka lika. ”Man måste komma ihåg att den andres sanning är lika sann för den som min sanning är rätt för mig.” Det brukar hon säga när någon inte vill respektera en annans åsikt. Hon säger att jag inte behöver tycka om det den andra tycker men jag måste respektera att den personen tycker annorlunda än mig.
Idag var bänken tom och vädret var precis så som hon vill ha det så hon sätter sig ner. Det är inte det att hon vill sitta ensam på bänken, men helst vill hon ha sällskap av människor som är glada och positiva. Stina tar upp ett av de äpplen hon köpte i affären och börjar putsa det med tröjärmen. Samtidigt ser hon en man komma gående längre bort. Hon ser hur han stannar vid varje papperskorg och tittar ner i dem. Han har en likadan shoppingvagn som Stina har och hon ser hur han tar upp något ur en papperskorg och lägger ner det i vagnen. En hemlös, tänker Stina. Eller är det helt enkelt bara någon som har det svårt ekonomiskt och löser sin situation på det här viset. Mannen kommer fram mot bänken där Stina sitter och hon ser att han har blicken riktad mot papperskorgen bredvid henne.
”Är det ok om jag kollar där i”, säger han när han är framme, eller har du redan kollat?” Han nickar mot Stinas vagn och hon förstår att han funderar på om hon också är ute och letar i papperskorgarna efter något som har ett litet värde.
”Nejdå, det är helt ok, titta du. Jag har redan det jag behöver i vagnen.” Stina ser på mannen som verkar bli lite förlägen. Han ser ut att vara i hennes ålder och först tänker hon att det är nog en sur och bitter person. Så gammal och har det så tufft, då blir man nog sån. Men hon ser något annat i mannens blick. Det finns en glimt där av något annorlunda. Stina bestämmer sig för att försöka ta reda på vem han är och varför han går här i parken och plockar saker ur papperskorgar.
”Vill du ha ett äpple”, säger Stina och sträcker fram det äpple hon precis skulle till att ta en tugga av. ”Ja, jag har inte ätit på det”. Mannen ser på Stina och hon undrar om han blev stött på något vis. Men i nästa sekund så skiner han upp i ett leende. ”Ja du, det vore inte helt fel. Jag har inte fått ihop till en frukost än”, säger han samtidigt som han visar upp shoppingvagnen. ”Två burkar och en plastflaska, det är allt. Det var dåligt med uteliv i regnet i går.”
Han sätter sig ner bredvid Stina och tar emot äpplet. ”Vi kan väl dela på det säger han.” Nej, ät du Säger Stina, jag har fler här i vagnen.” Hon tar fram ett nytt äpple och de sitter sedan tysta en stund och äter på ett varsitt äpple. ”Vad heter du”, säger Stina efter ett tag. ”Ja, om du tycker det är ok att jag frågar.”
”Gösta är namnet och det är helt ok att fråga. De flesta brukar bara titta bort och gå förbi när de ser en sån som mig, så det är bara trevligt att någon pratar med mig. Det var några dagar sedan sist jag pratade med någon så man glömmer nästan bort hur man gör.” Gösta skrattar när han säger det men Stina hör att det inte är glädje i skrattet.
”Har du inte pratat med någon på flera dagar? Har du ingen familj eller vänner som du träffar?” Stina ser på Gösta som tittar lite förläget ner i marken.
”Kompisar”, säger han tyst. ”Den sista kompisen dog för snart ett år sedan. Du vet i den här åldern, ja, jag har fyllt åttiosex, så är det inte många kvar. En dotter har jag, tror jag i alla fall.” Återigen hör Stina skrattet utan glädje. ”Hon flyttade till Amerika för trettio år sedan, jag vi hade egentligen ingen kontakt innan det heller efter det att hennes mamma och jag skilt oss. Ja, allt var mitt fel. Du vet hur det blir när flaskan tar över livet.” Gösta lyfter blicken från marken och ser hastigt på Stina. ”Nej, det är klart, det vet du ju inte, det ser jag ju på dig. Stiliga damen.” Stina hör att det är sagt utan någon som helst ironi och hon ler bara tillbaka och säger att nej, det kan jag nog inte veta.
”Men vet du”, säger Gösta med klar röst. ”Jag är inte alls bitter eller arg. Jag har haft ett bra liv trots allt. Herregud jag lever ju än och det är mer än man kan säga om alla mina andra kompisar. Och vet du, det är bara jag själv som har tagit alla beslut i livet. Jag har valt väg när jag stått där i vägskälen. Det var ingen som hällde brännvinet i mun på mig, det gjorde jag själv. Och vet du, jag är helt nykter nu sedan mer än tio år. Det du.” Det är med stolthet i rösten som han säger det. ”Men du, vad heter du då?”
”Stina.”
Jaså du, det hette min fru också. Ja, egentligen Kristina. Ja, det kanske du också gör, det brukar ju vara så med Stinorna.” Gösta skrattar och nu hör Stina att det är med glädje i rösten. ”Nej, vet du Stina. Det var förbaskat trevligt att prata med dig, det var du bra på. Men nu måste jag vidare. Jag har mina favoritkorgar kvar att tömma och jag måste dit innan de där andra stofilerna i papperskorgsmaffian hinner dit, du vet de där ungdomarna på sextio.” Gösta reser sig och tar sin vagn och är på väg att gå. Då stannar han till och vänder sig mot Stina. ”Som sagt Stina, du var bra att prata, du är klok du. Får jag ge dig en kram innan jag går, det var länge sedan jag kramade någon.”
”Självklart Gösta”, Stina reser sig och ger honom en kram. ”Du var ganska bra på att prata du också”, säger hon med ett leende. Hon ser efter Gösta när han går bort mot nästa papperskorg. Hon tycker det ser ut som att hans steg är lättare och att hans hållning är ståtligare. Stina tänker för sig själv att tänk om det räcker med en pratstund och en kram från en okänd person så växer man lite. Hon tänker också på det Gösta hade sagt om att hon var bra på att prata. När hon tänker på det inser hon att det var han som pratade i princip hela tiden men att han uppfattade det som att det var Stinas samtal som var det värdefulla. Hon inser ännu starkare hur viktigt det är att ha någon som lyssnar på en och att man upplever att någon ser en. Hon funderar på om hon ska ta sin vagn och gå vidare, men hon sätter sig ner igen. En liten stund till sitter jag innan jag går hem, det är ju faktiskt lite ensamt där ibland.