Arkiv oktober 2013
2013-10-14
Jag älskar att skriva, Men jag räds det skrivna.
Inte det skrivna av andra, men det skrivna av mig själv.
Jag vet att det skrivna av andra är ärligt, lögn, fantasi eller allt på en gång.
Och det spelar inte mig någon roll, jag dömer inte utan ser till vad det ger mig.
Men om det skrivna av mig är ärligt, blir det farligt, utlämnande, dömande.
För mig.
Om det är lögn blir det falskt och inte trovärdigt. I andras ögon.
Om det skrivna är fantasier, vem är jag att hitta på?
Någon som av en slump landat i min blickpunkt, räds sitt skrivande.
Värjer sig för sitt skrivande.
Men skriver ändå.
Att inte skriva skrämmer någon mer.
Jag läser det någon skriver och förstår att det är ok att skriva ärligt, att ljuga, att fantisera.
Att låta andra fundera vilket som är vilket.
Någon inspirerar mig, att skriva, att låta andra fundera på varför.
Att inte skriva skrämmer mig mer.
2013-10-10
Det finns en gammal skröna som handlar om en höna som värpte guldägg. Den är nog välbekant för många men jag ska berätta den här som inledning på lite av mina tankar kring hur vi som människor agerar i verkliga livet idag.
Det var en bonde, som plötsligt en dag när han var i hönshuset och hämtade dagens ägg, upptäckte att en av hönorna hade värpt ett ägg av renaste guld. Han förstod inte hur detta var möjligt men han tog ägget och gömde det noga i sitt hus. Nästa dag hände samma sak. I redet låg ytterligare ett guldägg. Detta upprepades de kommande dagarna och bonden såg hur högen med guldägg växte och växte i hans gömställe. Nu förstod bonden att det var på riktigt och tänkte att det vore bra om han kunde få alla guldägg som fanns i hönan på en gång. Då skulle han snabbt bli en förmögen och mäktig man och kunna skaffa sig alla rikedomar han önskade.Tänkt och gjort. Bonden nackande hönan och sprättade upp henne. Det var då han upptäckte att det inte fanns fler guldägg i hönan och bonden insåg försent att hans girighet hade berövat honom det värde som hönan innebar.
Det här kan tyckas som en påhittad saga, vilket det i sig naturligtvis är. Men ju mer jag ser hur vi människor, och därmed samhället i stort, missbrukar och tar död på de långsiktiga värden vi blivit välsignade att förvalta blir symboliken i den här sagan mer och mer påtaglig. Den är relevant i de flesta av livets områden och hur vi hanterar saker och ting, kanske mest tydligt kring naturen och miljön. Men blir mycket tydlig även när man ser hur vi behandlar oss själva och våra medmänniskor.
Ett specifikt område som för mig, och andra i samma situation i livet, är grund för mycket oro är hur jag som anhörig till svårt funktionshindrat barn ofta blir bemött och behandlad av myndigheter, politiker och media i min roll som personlig assistent. Tyvärr också av fler och fler människor i allmänhet som påverkas av dessa institutioners agerande och framför allt av den debatt det skapar.
I min roll som förälder till svårt funktionshindrad son med ett behov av tillsyn och omsorg 24 timmar per dygn befinner jag mig i en situation som innebär att jag själv och mina förutsättningar och behov i livet i slutänden alltid kommer i andra hand när min sons tillstånd kräver min närvaro. Hur mycket jag än skulle ”vilja” kan jag aldrig undandra mig det yttersta åtagandet för min sons trygghet och möjligheter att leva ett meningsfullt liv när ingen annan finns närvarande. I det perspektivet är det självklart att jag även ingår i hans ”personalstyrka” som personlig assistent. Vissa tider som schemalagd avlönad assistent andra tider som akutvikarie när behov hastigt uppstår och i övrigt som oavlönad assistent när beslutade timmar inte täcker hela hans omsorgsbehov. Det som dock alltid ingår i rollen som förälder är den slutliga lösningen på jourbehovet dygnet runt 365 dagar per år.
Tyvärr har nu fokus kommit att hamna på en debatt som pekar mot anhöriga, som har rollen som personlig assistent, som främsta orsak till fusk och bedrägerier med skattemedel avsedda för stöd till funktionshindrade. Den debatten bottnar helt i ett, av politiker, outtalat syfte av ekonomiska neddragningar och besparingar utan hänsyn till konsekvenserna för de som det påverkar i slutänden; de funktionshindrade.
I det perspektivet ser jag liknelsen med bonden och hönan. Bonden representerar samhällets olika funktioner som har ansvaret för att de behövande får den omsorg (guldägg) de behöver och hönan representerar den anhörige, den som förser bonden (samhället) med guldäggen.
Utan anhörigas ”ideella” arbete som personliga assistenter, med eller utan ekonomisk ersättning, skulle samhällets ansvar och förmåga att tillgodose de funktionsnedsattas behov av omsorg haverera omgående. Ändå jagar myndigheter, politiker och media de anhöriga som presumtiva fuskare och överutnyttjare och förslagen om att anhöriga inte ska få vara assistenter duggar tätt i debatten.
Det här är bara ett specifikt område, och som i praktiken berör endast en liten del av samhället, men som drabbar denna lilla del mycket hårt. Att som anhörig inte bli uppskattad för den insats (för de guldägg) man tillför samhället utan i stället bli ifrågasatt och misstänkliggjord som fuskare gör mycket ont. Det sker i en situation i livet som redan i sig är fylld med oerhört mycket smärta och sorg. Jag hoppas att samhället ska förstå värdet av sin höna (de anhöriga) innan de som bonden upptäcker det efter det att den är slaktad.
Fundera kring hur du agerar i ditt liv, oavsett var du befinner dig i livet eller vad du har omkring dig. Tar du tillvara på dina guldägg på ett sunt sätt? Hanterar du din värphöna med omsorg och respekt? Dessutom; fundera kring vad du ser omkring dig som visar på att samhället förbrukar sina värphöns på ett kortsiktigt sätt, och finns det något som du kan göra för att förändra det.
2013-10-09
Lite tankar och funderingar kring mina egna ställningstaganden, gamla och nya.
Det är nu mindre än ett år kvar till nästa politiska val här i Sverige. Frågorna är många och viktiga men tyvärr; svaren är få. Att förvänta sig att på förhand få besked om vad det i praktiken kommer att innebära för den enskilde och för landet i stort om det ena eller andra partiet får makten, om den ena eller andra alliansen eller konstellationen vinner eller vem som blir statsminister är naivt. Som enskilda individer och medborgare står vi inför stora och svåra beslut. Vi kämpar med hög arbetslöshet, krympande resurser inom den sociala sektorn, klimatförändringar, kriminalitet och våld och i allt för stor omfattning lider människor i landet av fysisk, mental och social ohälsa. För mig är de stora frågorna, de som blivit mer och mer påtagliga: Vilket samhälle vill jag ha i framtiden? Vad är jag som individ beredd att försaka och vad vill jag prioritera?
Jag har alltid stått på den enskilda människans sida, oavsett dennes politiska hemvist. Min övertygelse är att om individen är stark och trygg i sig själv så kommer hon att vara en tillgång för alla andra som behöver hennes stöd. Om samhället består av individer vars agerande bygger på respekt, ödmjukhet, integritet och empati för sig själv, andra och samhället i stort skapas en långsiktigt hållbar plattform av samförstånd och positiv hållbar utveckling, oavsett politiska skiljelinjer.
Det är ingen hemlighet att jag har, i traditionell politisk mening, alltid hållit mig på den borgerliga kanten. Den sidan har attraherat min filosofi starkast för jag tror att varje människa i grunden är självständig och vill väl, och att hon inser att respekt för andra människor handlar om att respektera just personen, även om dennes åsikter i sak skiljer sig från den egna. Min grundfilosofi i alla möten och relationer med andra människor är att; en annan människas sanning är lika rätt för henne som min sanning är rätt för mig.
Den största utmaningen jag har inför det kommande valet är att jag inte längre kan se en trygghet och stabil plattform för att skapa ett hållbart och välmående samhälle inför allas vår framtid i den politik som landet just nu leds i. Tyvärr ser jag inte heller de befintliga alternativen som något som på ett bättre sätt ska ta oss till framtiden.
Som jag upplever det bygger alla politiska partier och konstellationer sina argument idag på filosofier och ideologier som handlar om att lösa dagens, och morgondagens, problem med samma verktyg som skapade dem i går. Den ena sidans kapitalistiska ideologi som idag inte fungerar på ett sunt sätt i ett samhälle som har utvecklats allt mer mot att domineras av egoism och rädsla, och den andra sidans motsvarande ideologi som, trots alla ord om motsatsen, i grunden fortfarande bygger på planekonomiska och kollektivistiska tankar som aldrig i praktiken skapat ett sunt samhälle med fria, välmående och växande människor någonstans. Jag vet att många tycker att det ena eller andra systemet är det rätta, att det fungerat, är sunt och även ser det som framtidens alternativ och det respekterar jag. Men tanken på en fortsatt samhällsutveckling baserat på dessa ”förlegade” ideologier skrämmer i alla fall mig.
I mitt sinne finns en drömvision om ett alternativ, och en framtida plattform, med en politisk agenda där helt nya parametrar utgör grunden. Inget höger eller vänster, inget rött eller blått. En agenda och debatt som handlar om att sätta fokus på de frågor som är avgörande för Sveriges, och hela världens, framtid i stället för att misskreditera motståndarsidan och driva förlegade prestigefrågor.
Den agendan och debatten handlar egentligen bara om en enda grundläggande förutsättning: hur ska vi bruka, fördela och vårda allt det som vi tillsammans ansvarar för på ett annat sätt än vad som skett historiskt och sker idag? Ekonomi. Naturtillgångar. Livsmedel. Miljön. Människor.
Blir jag verkligen lyckligare och friskare, blir världen bättre, av en skattesänkning som ger mig mer i plånboken för att jag ska konsumera mer prylar, köpa fler aktier och göra fler resor? Men å andra sidan; blir jag verkligen lyckligare och friskare, blir världen bättre, av en skattehöjning som ger mig mindre i plånboken och som riskerar att förbrukas i byråkrati, administration, slöseri och slarv?
Svaret på bägge dessa scenarier är, för mig, naturligtvis nej. Problemet just nu är det faktum att det är dessa två alternativ som jag upplever att vi riskerar att ställas inför om vi inte väljer att se problem och lösningar ur nya perspektiv. Att flytta fokus från det vi lärt oss genom livet som vara rätt eller fel och därigenom skapa en ny verklighet baserat på värden som handlar om att i grunden ge oss själva och kommande generationer förutsättningar att leva och inte bara, i bästa fall, att överleva.
Jag tror på detta. Jag tror på en ljus framtid.
Jag tror på vår vilja och våra förutsättningar att skapa ett samhälle där vi alla, oavsett politisk ideologi, känner trygghet i att veta att; vi får hjälp direkt om vi blir sjuka, våra föräldrar har det bra när de inte klarar sig själva längre, funktionshindrade och människor med psykiska och sociala problem får den omsorg och stöd som är livsavgörande, polis och räddningstjänst finns där när vi behöver dem akut, vi prioriterar miljön framför tillväxt.
Det kommer att krävas mycket arbete, mod och uthållighet och på vägen kommer vi att möta mycket oro och rädsla. All förändring skapar rädsla och osäkerhet men det är det pris vi får vara beredda att betala. På andra sidan, efter förändringens uppförsbacke av rädsla och osäkerhet, står belöningen i form av ett framgångsrikt och hållbart samhälle och väntar.
Alternativet att inte göra något, att inte se behovet av förändring i grunden kring hur vi hanterar vår gemensamma planet, tro att det är omöjligt eller ge vika för rädslan och osäkerheten är egentligen inget alternativ; annat än om vi struntar i vilka konsekvenser som vårt nuvarande agerande får.
Vi måste stanna upp var och en och rannsaka oss själva; vad är det jag verkligen tycker är viktigt? Är de val, politiska eller andra, jag tidigare gjort i livet fortfarande de jag tror på och vill stå för, eller behöver jag ändra uppfattning och prioritera om i mitt liv. Det kan innebära mycket motstånd från vårt ego, och vår omgivning, att exempelvis omvärdera det politiska ställningstagande, men det är viktigt nu att alla verkligen gör medvetna val. Val som bygger på de egna värderingarna och inte på gamla traditioner, paradigmer och förlegade politiska ideologier.
2013-10-04
Uppdaterat och rättat; 10 november, inte 9 november.
10 november. Klockan 8.00. Tänk på mig då. Kom ihåg det, skriv upp det.
10 november. Strax efter lunch. Lid med mig då, gläds med mig då.
10 november. Klockan 8.00. Nice, Frankrike.
10 november. Strax efter lunch. 42 195 meter senare. Cannes, Frankrike.
10 november. Framåt kvällen. Skål.
11-15 november. Hela dagarna, kvällarna och nätterna; semester i Nice.
2013-10-03
Svek. Ett starkt ord med många aspekter och som väcker många känslor. Att uppleva att man blir sviken av andra genom deras agerande är något av det svåraste man kan mötas av i livet, men frågan är vad känslan av svek egentligen handlar om. Uppfattningen kan vara att de människor jag upplever har svikit mig har genom sitt sätt att agera tagit död på mina drömmar och visioner. Frågan som successivt växt inom mig är då; kan någon annan ta död på mina drömmar? Är det möjligt att andra människor har den makten över mitt liv. Svaret på det är att naturligtvis har de det, men bara om jag ger dem den makten.
För att utveckla detta ska jag beskriva min syn på drömmar och visioner. När jag här pratar om drömmar är det inte de drömmar som besöker oss under nattens sömn, utan de medvetna visioner och mål vi har inom oss genom livet. En dröm i det perspektivet innebär att jag som individ skapar en bild av något som jag vill förverkliga i mitt liv. Den bilden är bara min egen och ingen kan ta den bilden ifrån mig mot min vilja.
Sedan kommer mängder av saker, händelser och människor att stå mellan mig och min dröm och om jag ser dessa som det som har makten över min dröm har jag inte själv kontroll över mitt eget liv. Allt som sker omkring mig kommer i och för sig att praktiskt påverka resan mot min dröm och kan till och med i vissa lägen var mycket svåra hinder på vägen. Men det är en stor skillnad på att ta död på en dröm mot att vara stora hinder på vägen. Att vara ett hinder på vägen är inget som kan påverka drömmen i sig, bara försvåra vägen dit. Om jag då ser det som att andra människor eller händelser tagit död på min dröm beror det på det faktum att jag själv gett upp min dröm på grund av människors motstånd och händelser som jag inte kan påverka.
Kan då andra människor svika mig? Ja, självklart, likaväl som jag kan svika andra. Men andra kan aldrig svika min dröm, andra människor kan aldrig ta död på min dröm eller mina visioner. Det kan bara jag själv göra. Om jag slutar att arbeta för att förverkliga mina drömmar och visioner på grund av att andra människor eller omständigheter har stängt de vägar jag haft siktet på är det jag själv, och ingen eller inget annat, som sviker.
Att komma till insikt om detta är både jobbigt och mycket hoppfullt. Det svåra är att flytta fokus från offerrollen till att själv helt ta ansvar för hur jag relaterar till det som hänt i mitt liv och vad som kommer att hända med mina drömmar och min framtid. Det hoppfulla är förståelsen över att det är jag som har makten över mitt liv, det är jag som bestämmer nivån av lycka och framgång i mitt liv.
Vi kan under längre tider vara totalt uppfyllda och förgiftade av bitterhet, besvikelse, ilska och sorg på grund av det vi uppfattar som svek av andra människor. Det de gjort, baserat på mina egna upplevelser och värderingar, kan vara verkligt för mig och jag kanske inte på något vis kan bortse från det som hänt. Däremot kan jag flytta fokus från alla de destruktiva känslorna och attityderna av offer och maktlöshet som det skapar, till en insikt om mitt eget ansvar i både det som hänt samt, framför allt, i det som kommer att ske.
Att jag upplevt saker som hänt som oerhört kränkande och svekfullt kan jag se som en konsekvenser av min egen syn på mina egna tillkortakommanden och begränsningar i självkänsla och självförtroende. Genom att inte fullt ut ha tillit till mina egna förmågor kan jag låta mig vara beroende av andra människors attityder och åsikter gentemot det som jag är involverad i. När människor agerar på ett sätt som strider mot mina värderingar, åsikter och visioner kan jag reagera på detta med rädsla, oro och ett behov av att rätta till. När saker och ting påverkar mina planer på ett sätt som innebär att jag backar undan från mina visioner kan jag uppleva det som att det är andras fel att mina drömmar inte blir av och känslan av svek blir påtaglig.
Faktum är dock att allt som jag upplever i andra människors beteenden och ageranden, är egentligen bara avspeglingar av de begränsningar som finns i mitt eget inre. Eftersom vi tolkar allt omkring oss utifrån det egna perspektivet så innebär det att även allt vi ser hos andra är just saker som vi tolkar utifrån våra egna inre referensramar. Om jag drar en liknelse vid vädret innebär det att två personer som upplever ett visst väder kan uppfatta det på totalt olika sätt. En person upplever en ruskig, regning och blåsig höstdag på ett mycket deprimerande sätt och ser vädret som orsaken till en djup depression. En annan person uppfattar samma väder som mycket inspirerande och skönt, en möjlighet att sitta inne framför brasan och läsa en bra bok, att reflektera och planera inför framtiden. Den ena personen mår riktigt dåligt och den andra mår riktigt bra. Det har inget med vädret i sig att göra, det beror enbart på hur var och en relaterar till vädret.
Vad är det då som påverkar hur man relaterar till saker och ting. Det kan vara många faktorer som exempelvis präglingar från uppväxt, föräldrar, skolan och allt annat som vi på olika sätt interagerar med genom livet. Till viss del kan man då säga att vi är styrda av andra och annat kring hur vi relaterar till saker och ting. Det stämmer så länge som vi inte är medvetna om just detta. Om vi däremot har insikt om, och förstår, det egna ansvaret så inser vi även att dessa präglingar styr mitt liv enbart så länge, och till den gräns, som jag tillåter det. Alla mina präglingar genom livet är sådant som jag medvetet kan välja att luta mitt liv emot eller också kan jag välja att bryta med dem och skapa nya referensramar.
Att bryta ett inpräglat beteende är inte svårt, men det är heller inte enkelt. Med att det inte är svårt menar jag att det bara handlar om att ta ett nytt beslut. Att bara bestämma sig för att inleda ett nytt sätt att bemöta och se på det som sker omkring mig. Jag kan välja att se på höstvädret som en möjlighet till vila och återhämtning, kanske på grund av en förståelse kring det faktum att vädret inte kommer att ändra sig hur dåligt jag än mår. Jag kan se värdet i att det ger mig utrymme för att reflektera över vad det egentligen är i mitt liv som gör att jag tror att det är vädret som gör att jag mår dåligt.
Om det inte är svårt att bestämma sig för att ta nya beslut och ändra relation till livet innebär det inte att det är enkelt att genomföra. Skillnaden mellan svårt och enkelt är för mig det att saker som är svårt är något som kräver speciella kunskaper eller egenskaper för att behärska. Att ändra ett beteende genom ett nytt beslut är något som varje människa kan genomföra här och nu, till det har vi alla samma förutsättningar.
Det svåra däremot, det som gör att det enkla inte är lätt, är arbetet med att bryta de starka präglingar och beteenden som vårt ego kämpar för att hålla kvar efter det att vi tagit nya beslut.
Det handlar alltså om två steg när det gäller att ta kommandot över sitt eget liv och sin framtid. Steg ett är att bryta gamla begränsningar i beteenden och attityder genom att ta nya beslut som grundar sig på egna värderingar, drömmar och visioner. Det kan ske här och nu utan några som helst begränsningar eller hinder andra än de jag själv låter vara det som stoppar mig. Det andra steget är arbetet med att implementera dessa beslut i min verklighet och det är här som den tuffa resan börjar.
Tyvärr så inser vi inte alltid möjligheten, och vår absoluta frihet, att ta nya beslut utan låter oss sitta fast i de gamla mönstren av hinder och begränsningar som våra präglingar skapat. Vi förstår inte fullt ut att det bara handlar om att ta nya beslut. Det innebär att vi ofta inte ens kommer fram till fas två där vi börjar arbeta med förändringar och får möjlighet att successivt upptäcka de obegränsade möjligheterna som livet ger oss.
Trots att jag inser att jag kommit långt på resan till medvetenhet i mitt liv, känner även jag ibland att jag bara vill lägga mig platt ner och kapitulera i bemärkelsen ge upp, skrika rakt ut och bara försvinna från denna resa eftersom jag känner att jag inte kommer dit jag vill. Samtidigt har jag en otroligt stark inre röst som bara skriker efter mitt mod och min förståelse för vad mitt syfte är. Allt det som jag gått igenom i livet måste ha en mening. Det kan inte vara så att alla sorger, erfarenheter och egna ageranden bara passerar som isolerade företeelser på en resa utan syfte och mening.
Jag har ett syfte. Jag är inte religiös i traditionell kyrklig bemärkelse men tror på att sanningar kan finnas i bibelns texter och att Gud har ett syfte för mig oavsett vad, vem eller hur Gud är, eller vilket namn vi har på företeelsen Gud. Som redskap för att uppfylla detta syfte har jag fått ta del av allt det som fram till nu varit mitt liv. Uppväxt, personlighet, arbeten, misslyckanden, framgång, familj, funktionshinder, panikångest, relationer, svek, sjukdom. Allt detta och allt annat är värden som jag har tillgång till. Det är upp till mig att hantera dessa värden. Ska jag förspilla dem och förbruka dem genom att förtränga dem, eller ska jag förvalta och förädla dem? Valet är mitt och belöningen är också min. Om jag väljer att förspilla och förbruka dem kommer belöningen, konsekvensen, kanske att domineras av frustration, besvikelse, oro, ångest. Om jag väljer att förädla dem kommer belöningen att bestå av ett meningsfyllt liv i harmoni, inre frid och framgång på alla plan för mig och alla omkring mig.
Det är dags nu att kliva fram ur gömmorna och verkligen släppa taget. Inte om livet eller i perspektivet att ge upp, utan precis tvärt emot. Släppa taget om alla rädslor, begränsningar, ångesten. Släppa taget om detta genom att möta det, inte genom att förtränga det. Jag behöver verkligen möta mina rädslor. Jag behöver kliva fram och våga ta risken att både lyckas och misslyckas. Jag måste våga tro på det jag faktiskt är; en mycket speciell människa med en mogen själ. Någon som har en mycket viktig uppgift här i livet och som så här långt betalat ett högt pris för möjligheten att kunna förverkliga mig själv.
2013-10-03
Vem vet, inte du. Vem vet, inte jag (eller kanske vet jag?)
Kursgården låg för sig själv, lite isolerad ett par kilometer utanför det lilla samhället. När han hade kommit fram dit för snart en vecka sedan intogs han av en osäkerhet, en känsla av tvivel över om det verkligen var rätt beslut att åka hit. Men eftersom han alltid har känt en mycket stark inre kraft som skriker på att få släppas fritt och komma ut och skapa förändring hade han bestämt sig för att våga anmäla sig till de här två veckorna. Kraften han känt inom sig har fött en insikt om att han har något mycket värdefullt och speciellt att förmedla till människor, att det finns ett verkligt syfte med att finnas här, i det här livet.
En mycket stark signal, och nästan som en bekräftelse, på detta fick han efter en dryg vecka på kursen. Det var en kurs i ledarskap och personlig utveckling med mycket fokus på den egna personligheten och nu skulle en övning genomföras som handlade om att modellera, alltså efterlikna, någon person som man kände någon samhörighet med eller som man på något vis såg som förebild. Han skulle göra övningen tillsammans med Sara, en ung kvinna med ett ganska brokigt förflutet. Sara var inte ens hälften så gammal som honom men under kursens gång hade det, trots åldersskillnaden, skapats ett starkt band mellan dem. Han upplevde det som att Sara kände en trygghet i honom, en trygghet som var uppenbar att den hade saknats i hennes liv, och han blev glad när kursledaren sa att de skulle bilda ett par under den kommande övningen.
Uppgift i den här övningen var att den ena parten i övningen spelar klienten som skulle modellerade en person och den andra parten iklädde sig rollen som mentorn, coachen, som skulle vägleda i processen att leva sig in i den valda identiteten enligt ett specifikt mönster. Han skulle börja som klient och Sara som coach, men först var det helt tomt i hans sinne. Ett antal personer som han föreställde sig som förebilder föll undan så snart han började processen med att byta identitet. Han lyckades inte att skapa någon känsla av kontakt.
I försöken stod han blundande mitt i rummet. Det var bara Sara och han där. Processen hade pågått ett tag och han sa till Sara att det inte fungerar. De var på väg att byta roller när han kände att han inte kunde, ville, kliva tillbaka fullt ut till närvaron i rummet utan blev stående tyst, fortfarande blundande. Utan förvarning sa han plötsligt till sin partner att sätta sig ner och lyssna på det han hade att säga henne. Han sa, med en röst som var hans egen men med en inlevelse och lugn som ingen av dem kände igen.
”Jag har kommit för att ge dig ett budskap, en bekräftelse”. Det blev helt tyst innan rösten fortsatte med samma lugn. ”Jag vill att du förstår att du kan lita på din nya väg i livet och vara helt trygg i att du valt rätt och att du ska veta att det var dags nu”.
Hon frågade vem det var som talade och fick svaret att det vet du redan. Det blev helt tyst i rummet för någon sekund. Han försökte att öppna ögonen och se rummet men det lyckades inte. Först blev han rädd men omedelbart kom ett lugn över honom och något inom honom lät honom förstå att allt är precis som det ska vara. Han slappnade av och kände hur han befann sig som i ett varmt klimat, stående i en vind som var ljum och klädd i enkla luftiga kläder. Sinnet var helt fritt från tankar och hela hans varelse var uppfylld av en stillhet som han aldrig tidigare upplevt. Det enda som hördes i rummet var hur Sara snyftade lätt och den välbekanta men ändå okända rösten sa att det är bra och att hon kunde vara helt trygg,
De stod så här en stund, utan att något sades med ord. Om det var några sekunder, en minut eller mycket längre hade ingen av dem någon uppfattning om när de talade om det efteråt. Successivt började han känna hur medvetenheten om rummet blev allt mer påtaglig och när han sakta kunde öppna sina ögon såg han Sara sittande på knä på golvet direkt nedanför honom och han hade sin utsträckta hand strax ovanför hennes blonda hjässa. Hon såg på honom med ögon som utstrålade värme. Hon började sakta le, inte i formen att skratta utan mer som ett leende som kommer inifrån ett helt lyckligt sinne.
Sedan sa hon tyst. ”Du blev han, hela du bytte skepnad. Ditt ansikte, kroppshållning och rösten, jag såg dig faktiskt, alltså honom” Hon tystnade ett tag och fortsatte sedan.
”När du sa att du inte kunde hitta de personer du tänkte modellera började jag fundera på vem jag skulle välja. Det blev helt tomt inom mig och det enda som hela tiden återkom var bilden av mig själv. Samtidigt hörde jag något som sa, du behöver inte välja, var dig själv, någon annan är på väg till dig. Just i det ögonblicket sa du att jag skulle sätta mig ner och jag kände hur det spred sig en ljum vind i hela rummet. En värme som jag kände trängde djupt in i mig”.
Hon beskrev sedan mer i detalj hur hon hade uppfattat honom i den skepnad han framträdde i under övningen, och hon gav en beskrivning som var exakt den samma som den känsla han själv hade upplevt inom sig och bilden han såg på filmduken bakom sina stängda ögon.
De förblev tysta ett tag men snart började sorlet i salen utanför rummet signalera att de andra deltagarna i kursen var åter från sina övningar. Sara reste sig upp och de kramades intensivt och hårt. En kram som innehöll så mycket kärlek, en kärlek som han aldrig tidigare upplevt. Inte kärlek i perspektivet man och kvinna i en fysisk relation. Det var en totalt kravlös kärlek som innehöll allt det han som människa saknat; värme, trygghet, stillhet och frid. En kärlek som var så stark att han förstod att livet handlar om helt andra saker än de som upplevs som viktiga.
Hon såg honom i ögonen och sa. ”När vi kommer ut till de andra kommer vi aldrig att kunna förmedla detta”. Hon sa det med en lite sorgsen röst.
”Vi behöver inte förmedla det till dem, sa han. ”Det här handlar bara om dig och om mig. Vi har bägge fått ta del av något mycket värdefullt och vi kommer förr eller senare att kunna förmedla detta till många andra”.
När de kom ut till de övriga satt de redan ner och kursledaren var precis på väg börja genomgången av övningen.
”Ni blev klar sist”, sa hon. ”Ni måste ha haft mycket att ta del av genom era förebilder”. Kursledaren sa sedan leende, ”eftersom ni kom sist tillbaka får ni förmånen att börja med att berätta vilken person ni var och en har som inspiration och hur ni upplevde övningen”. Sara blev först tyst, såg sedan på sin partner och lät blicken fortsätta runt de övriga i gruppen. Sedan sa hon med tydlig och ödmjuk röst.
”Vi hann bara med den ena personens process”. Kursledaren såg förvånad och frågande på Sara som dock fortsatte utan att låta sig störas.
”Även om jag inte modellerade någon var jag under övningen en av de två personer som jag nu förstår är de absolut viktigaste i mitt liv. Den personen är jag själv, mitt äkta jag”, och hon fortsatte”, och jag mötte den andra personen alldeles nyss där inne i rummet under övningen”.
Det blev först ett dämpat sorl i rummet, sedan tystnade allt när Sara reste sig upp. Hon gick fram till honom där han satt, mitt emot hennes plats i den ring de alla formerade i rummet, och sjönk långsamt ned på knä. Hon tog hans händer mellan sina, böjde sitt ansikte upp mot hans och sa sakta och med en nästan overklig värme i rösten. ”Jag mötte en man som är Guds son idag, jag kallar honom…..”. Hon stannade där, slöt sina ögon och tystnaden i rummet var och förblev total.
Han blev helt tom inombords när han hörde orden hon sa. Först tänkte han, det här händer inte, det här är bara en dröm. Men samtidigt förstod han att det var det här han känt under så lång tid, att hans syfte handlar om något mycket stort, och han insåg där och då att hans liv aldrig mer skulle bli detsamma som innan resan till den här kursgården.
