Skratten

Flyktiga bilder av de drömmar jag hade,

det är allt jag har kvar, som minnen.

Minnen, så vackra, så självklara,

men så smärtsamma när man glömt att de var vackra.

 

Jag vill helst inte glömma något,

men det är skratten som jag sist vill glömma.

Vad helst jag vill minnas, det som en gång var jag, är skratten,

så vackra och självklara.

 

Vart tog de vägen, alla de skratt jag hade inom mig förr,

fanns det bara så många, tog de slut?

Skratten som gjorde så att jag skrek,

härliga skrik av glädje och sorglöshet, på golvet under bordet.

 

Förr var det så enkelt, när jag var ett litet barn

innan barnet försvann, innan jag gömde barnet.

Vart tog du vägen, du lilla och skrattande vän,

jag har inte glömt dig, bara tappat bort dig på vägen, glömt var jag gömde dig.

 

Jag vill hitta dig igen, och skratta med dig igen,

du får lova att du lär mig det, att skratta.

Jag lovar att hitta dig, jag ska bara minnas först,

jag hör dig ibland, jag vet att jag är nära dig nu.

 

Snart är vi tillsammans på nytt, du lilla glada och jag.

Då ska vi lägga oss på golvet, under bordet, som förr .

Vi ska skratta igen och skrika så att andra blir berörda.

Skrattet ska bli vårt igen, att ha för att ge till andra.

 

Publicerat 2013-10-24