Den förbjudna sorgen
Vad var det han hade sagt?
Den förbjudna sorgen?
Jag går vidare hemåt och drar rocken tätare omkring sig. Dels beroende på att det är i mitten på december och att den även idag är ovanligt kall, så som månaden varit så här långt i år. Men det är inte bara vädret som gör att jag fryser. Den förbjudna sorgen. Frasen upprepas i mina tankar. När han frågade mig om jag någonsin hade sörjt min son fast han lever blev jag först tyst och sedan förvirrad.
”Vad menar du med att sörja fast han lever?” jag tittade på honom och han såg på mig en stund samtidigt som det syntes att han funderade.
”Jag skulle först vilja fråga dig vad du tänker på, vad det innebär, att sörja”, sa han sedan. ”Varför sörjer man, och när sörjer man?”
”Ja, man sörjer väl när någon har dött, eller hur?”
”Ja, absolut. Men varför sörjer man? Det är ju inte själva döden i sig som är orsaken att man sörjer, man sörjer ju för att man saknar någon”.
”Jag förstår vad du menar men samtidigt inte riktigt fullt ut. Jag menar så här: Jag kan ju sakna någon som rest bort ett tag, men jag sitter ju inte och sörjer den personen medan han eller hon är borta”.
Han reste sig upp och gick fram till kaffebordet och hämtade pannan med kaffe. Han kom fram till bordet och fyllde på kaffe i sin kopp, såg frågande på mig med en nick mot sin tomma kopp.
”Nej tack, det är bra för mig.
Han gick tillbaka med kaffepannan och satte sig sedan ner och började prata igen.
”Nja, i och för sig har du rätt men man kan faktiskt sörja även om det inte handlar om en person som dött. Det kanske inte i första hand är sorg man känner när en person är bortrest en tid. Vet jag att personen kommer tillbaka, ja, då handlar det om saknad, som jag med stor säkerhet vet kommer att bytas mot glädje när personen kommer tillbaka. Men om vi håller oss till det som vi närmast förknippar med sorg, att någon vi håller av dör, så finns det vissa aspekter som vi förknippar med den sorgen, vad det betyder att sörja”.
Jag går och tänker på det som han nyss berättat och det blir mer och mer uppenbart för mig hur mycket det han säger har påverkat hela mitt liv. Sorg är så otroligt mycket större del av våra liv än bara något vi går igenom när någon dör, alltså lämnar oss för alltid i sin fysiska form, begravd och borta. Det kan vara en sorg att förlora ett arbete som jag älskar. Där har jag haft mina kamrater, min identitet som yrkesman och min ekonomiska trygghet. Allt detta kan ryckas undan från mig omedelbart utan att någonsin komma tillbaka. En sjukdom eller olycka kan innebära att jag aldrig mer kan göra det jag älskar att göra. Kanske är det någon idrott eller annan fritidsaktivitet som inte längre är möjlig på grund av att mina fysiska förutsättningar för alltid har förändrats. Han beskrev ett antal olika aspekter i livet som kan innebära att det blir ett definitivt, ofrivilligt, avslut på något som varit en betydande del av livet.
”Förstår du hur jag menar”, sa han.
”Ja, jo…men jag har nog aldrig tänkt på det på det viset. Man tänker ju bara på sorg i samband med att någon dött. I och för sig, när jag tänker efter kanske man säger att man sörjer något som inte handlar om att någon dött, men då är det mera något man säger i stället för att säga att man saknar det”.
”Ja, så är det och det är ju helt ok. Det är däremot skillnaden på att sörja något eller någon i bemärkelsen att sakna, mot att gå igenom en sorg efter något eller någon som för alltid är borta. Det är i det perspektivet som jag undrar vad du menar med att sörja, varför sörjer man, vad är sorgen till för?”
Jag fick lov att fundera en stund och tänka igenom det han sagt. Att sakna någon just för stunden eller att inse att någon är borta för alltid, det är naturligtvis stor skillnad även om det just i stunden kan kännas sorgligt. ”Ja, att sörja när någon dött är väl att vara ledsen över att den personen aldrig mer kommer att finnas hos mig?”
”Ja, och vad är då den sorgen till för, vad leder det till att vara ledsen?” Han lutade sig fram mot mig med armbågarna vilande på bordsskivan. Jag märkte på hela hans kroppsspråk att han var engagerad. Han såg uppenbarligen att jag var lite konfunderad och fortsatte. ”Jag kan ge dig min uppfattning kring allt det här först så kan vi diskutera vad du tycker sen, ok?”
Jag nickar och han lutar sig tillbaka i fåtöljen.
”Jag börjar så här. Vad är det som är den absoluta motsatsen till sorgen och ledsamheten i samband med att någon man älskar dör? Om döden, oavsett när den inträffar, är den ena ytterligheten på det vi kallar livet, vad är det då som är den andra änden? Jag bara funderar högt nu så du behöver inte svara. I den andra änden på livsresan är naturligtvis ögonblicket när vi föds. Om sorg är det som utlöser tårar när någon vi älskar dör, så är det ju glädjetårar som utlöses när någon älskad och efterlängtad föds. Jag tror att de allra flesta som blivit förälder säger att livets största ögonblick var när ens barn blev fött. Efter en lång väntan, med stora förväntningar och drömmar på vad ens barn kommer att betyda blir allt en dag uppfyllt. Barnet föds, glädjen, lyckan och kanske framför allt, stoltheten är total och alla gratulerar”.
Jag märkte på honom att han var långt inne i sina egna minnesbilder när han berättade detta. Även jag insåg att mina tankar befann sig tillbaka till den stunden för mer än trettio år sedan då Peter föddes. All spänning och oro hade släppt i samma stund som han kom ut, glädjen vi fick känna när vi ringde och berättade för våra föräldrar att vi fått en son och att allt var bra. Alla de känslor som jag upplevde då for förbi i mitt sinne just när han beskrev det, men de försvann omgående när jag insåg vad det var han skulle komma till sedan.
”Alltså, när någon dör känner vi sorg, kanske ilska, rädsla, saknad. Vi kanske upplever att det är orättvist, livet blir helt plötsligt meningslöst. Ja, alla känslor som vi sammankopplar med en definitiv förlust fyller oss. Vi behöver på något vis få ge uttryck för alla dessa känslor och det är där sorgen kommer in. Jag vill påstå att sorgen är som dessa känslors förpackning. Att sörja är att släppa ut dem, att sörja är att gå vidare. Öppnar vi inte förpackningen blir känslorna kvar därinne och vi får bära dem med oss hela tiden. När vi släpper taget om känslorna och låter dem lämna oss tar det med sig smärtan vi upplever av att ha förlorat någon. Om vi sörjer på riktigt genom att verkligen tillåta alla våra känslor att få former att uttrycka sig på så kommer vi att kunna gå vidare i livet och åter uppleva lycka och glädje. Det innebär inte att vi glömmer den som vi förlorat eller att jag inte längre känner stor saknad och kanske behöver gråta över det ibland även efter många år. Det innebär däremot att vi genom att släppa taget om sorgens känslor ger utrymme för motsatsen igen i livet och vi sörjer inte längre. Sorgen finns för alltid kvar och vi minns den vi förlorat med saknad, men nu är i stället fina minnen och glädje av den saknade innehållet i förpackningen”.
Jag märker nu att jag gått en bra bit från restaurangen och ser även att det till och med börjat snöa lite. Jag är strax framme vid kontoret igen men börjar känna hur motståndet växer för att gå tillbaka in dit. Jag stannar och ser mot det håll där kontoret ligger men bestämmer mig för att gå till bilen och åka hem i stället. Jag vill dela det han delat med mig med Yvonne direkt. Jag tror att det är något som också hon inser värdet av att förstå. Det var det som han sa om att sörja någon som faktiskt lever som var det som verkligen satte igång mina reflektioner om hur jag har hanterat sorgerna i mitt liv.
”För att återgå till hur det är när någon föds. Glädje, lättnad, lycka, framtidstro och vi älskar den nya lilla människan gränslöst från första sekunden. Det är sådant vi upplever. Vad är det då som händer om det barn som kommer inte är det barn jag väntat på? Alla förväntar sig ett friskt barn som kommer att uppfylla alla mina förhoppningar och förväntningar jag har som förälder, ett barn som jag kommer att vara stolt över, ett barn som kommer att göra mig stolt. Förlossningen sker och det visar sig att det barn som kom var ett helt annat barn. Allt var inte ok. Ja, barnet lever, det finns där. Jag ser det, jag håller i det. Det är mitt barn som nyss blivit född, men det är inte det barn jag väntade på. Det barn jag väntade på kom inte, det barnet finns inte, det barnet dog”.
Han tittade på mig och sa; ”Det här är ju oerhört känsliga saker att prata om men jag vet ju att du förstår. Det är aspekter som är sammankopplade med så oerhört mycket skam och skuld och det är grunden för så många oöppnade förpackningar med sorg som gör att så många människor går hela livet utan att ha plats för glädje och lycka. Om mitt barn faktiskt föds men dör i samband med förlossningen är det självklart en oerhörd tragik som kommer att följa mig hela livet. Men förutsättningarna finns för att jag kan starta en riktig process av att helt fokusera på att sörja, att släppa alla de känslorna som sorgen innehåller, släppa dem fria och successivt gå vidare i livet. Dessutom kommer alla i min omgivning att förstå den smärta som jag upplever och vara delaktiga i den”.
”Men hur ska jag kunna sörja det barn som aldrig kom, det barn jag längtat efter, när jag faktiskt håller i ett annat barn, ett barn som jag inte vill ha. Det är här som det är för tufft för de allra flesta att gå vidare med en process att sörja. Men faktum är att samtidigt som chocken och sorgen över att mitt nyfödda barn inte är friskt, och kanske aldrig kommer att bli det vilket är totalt förlamande, så sitter jag och håller i ett barn som jag enligt alla normer förväntas älska omgående. För att överleva, för att orka ta mig framåt i livet just nu, så väljer jag att skjuta sorgens förpackade känslor djupt inom mig och fokuserar på att leva upp till all förväntan på att jag ska ta emot det barn jag faktiskt håller i. Jag vet att du vet, att det här inte har något att göra med att man inte älskar det barn som kommit, oavsett sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kanske till och med är så att man älskar det barnet mer eftersom det behöver mig på ett helt annat sätt hela livet än andra barn”.
”Ja, jag förstår precis vad det är du säger. Det är till och med så att jag just nu upplever någon form av eufori. Jag skulle nästan kunna ropa; Eureka, jag har funnit det, precis som Arkimedes gjorde när han kom på sin princip”. Han ser på mig med uppspärrade ögon och skrattar medan jag fortsätter. ”Nu känns det som att jag förstår varför jag i alla år har haft en nedstämd, dyster grundkänsla inom mig. Det är sorgen som fortfarande är så fylld med alla de känslor som stängdes in omedelbart efter det att det blev fastställt att Peter var utvecklingsstörd och svårt sjuk”.
”Yvonne”. Jag ropar med kanske lite väl upphetsad röst direkt när jag kommer innanför dörren. ”Yvonne, är du hemma”. Jag borde naturligtvis ha förstått det eftersom hennes bil stod på gården och ytterdörren till huset var olåst men just nu var mina tankar så totalt upptagna med det som jag nyss hört så att jag inte riktigt hade fokus på det som hände omkring mig.
”Ja, jag är här inne i tvättstugan. Men varför kommer du hem nu. Du skulle ju bli sen idag sa du i morse?”
”Jag vet, men det hände en del idag som gjorde att jag valde att åka hem i stället. Jag och Ulf fikade och pratade om den förbjudna sorgen”.
”Vilkens sorg sa du”?
”Inte vilkens sorg. Jag sa den förbjudna sorgen. Alltså min sorg. Den sorg jag har haft med mig i princip hela livet och den sorg som hindrat mig från att leva fullt ut.
Yvonne kommer ut från tvättstugan medan jag pratar. Jag ser på hennes veck i pannan att hon funderar vad det är jag säger. Hon har alltid haft en förmåga att ge mig signaler som är tydliga på hur hon uppfattar eller reagerar på det jag säger. Eller också är det så att jag alltid väljer att tolka hennes reaktion på det sätt som jag tror att hon ska reagera.
”Den förbjudna sorgen, sa du så”?
”Ja, vänta ska jag förklara. Jag och Ulf träffades på eftermiddagen och tog en fika på stan, ja som vanligt. Jag vet inte vad det var som gjorde att vi började prata om sorg men han frågade mig om jag hade sörjt att Peter föddes funktionsnedsatt och om jag kände till den förbjudna sorgen. Först förstod jag inte vad han menade men när han förklarade insåg jag hur precis det beskrev det som varit mitt spöke hela livet. Eller rättare sagt är mitt spöke”.
Yvonne hade satt sig ner vid köksbordet medan jag pratade och jag gjorde detsamma. Jag berättade hur vårt samtal vid fikat hade varit och hon satt hela tiden tyst och lyssnade. För en gångs skull så kunde jag inte avgöra hur hon reagerade, eller var det kanske så att jag inte fokuserade på det? När jag var klar blev det tyst en stund kring bordet. Yvonne satt och plockade med fransarna på duken som låg på bordet samtidigt som hon tittade ut genom fönstret. Jag följde hennes blick och såg hur det hade börjat skymma alltmer därute.
”Vet du”. Yvonnes röst bryter tystnaden och jag vänder mig mot henne. Hon ser fortfarande lite frånvarande ut och blicken är riktad mot fönstret. Sen vänder hon huvudet sakta mot mig och jag ser att hennes blick är blank. En tår är precis på väg att lämna det ena ögat för att falla ner över hennes kind. ”Vet du”, säger hon igen. ”Det du just nu berättade är något som jag har känt, men inte förstått, ända sedan Peter föddes. Första tiden, månaderna kanske ett år, fick jag hålla ifrån mig känslan av att inte tänka på hur det skulle varit om han varit någon annan. Jag ville inte tänka så. Jag trodde att det var mig det var fel på. Vad var jag för mamma som inte ville ha mitt eget barn, som egentligen ville ha ett annat barn. Samtidigt älskade jag Peter så otroligt mycket att jag ibland kände det som att jag skulle gå sönder. Det gjorde bara att jag kände mig ännu sämre, ännu mer skuld och jag skämdes för mina egna tankar. Hur kunde jag älska mitt barn samtidigt som jag inte ville ha det? Var min kärlek bara påhittad, som ett sätt att rättfärdiga de andra tankarna och känslorna”.
Yvonne slutar att berätta. Hon lägger huvudet i armarna som hon lagt i kors framför sig på bordet. Jag tvekar över hur jag ska göra. Vad ska jag säga? Eller ska jag bara vara tyst och vänta på att hon säger något mer? Helst skulle jag vilja sträcka mig över bordet och lägga min hand på hennes huvud och bara visa att jag finns här. Varför gör jag inte det? Tystnade fortsätter en stund och jag börjar känna hur oron börjar göra sig tillkänna i magen. Det välbekanta när pulsen sakta ökar och flimret för ögonen gör att jag blinkar lite extra. Inte nu, tänker jag. Inte nu, det räcker nu.
”Vet du”. Jag hör Marias röst och det bryter min annalkande panik. Jag ser mot henne och möts av ett stort leende. Något händer inom mig. En känsla som gör mig alldeles varm och ett omedelbart snyftande kommer ur mitt inre. ”Men, gråter du”. Det var inte en fråga, det hördes tydligt på Yvonnes röst. Det var ett förvånat konstaterande. ”Vet du, det gör mig glad. Du gråter ju aldrig annat än när du blir förtvivlad eller arg”.
Yvonne reser sig och går runt bordet till min sida. Hon sätter sig på stolen bredvid och lägger sin arm om mina axlar och lutar sitt huvud mot min kind. Hennes hår kittlar mig på näsan och lukten av henne gör mig lugn. Vi blir sittande så en lång stund. Jag tänker att så här skulle jag vilja ha det jämt. Tom i sinnet, stilla i själen och inga måsten i tankarna. Världen stannar av en stund och för första gången som jag kan minnas så befinner jag mig bara här och nu. Hela jag. Fysiskt, själsligt och mentalt befinner jag mig just bara här.
”Du sa att den förbjudna sorgen är din sorg”. Yvonne sätter sig upp på stolen. ”Det är min sorg också. Det innebär ju att det är vår sorg. Vår sorg som vi burit på alla dessa år utan att göra det tillsammans. Vi har varit riktigt dåliga på att hjälpas åt”.