Det selektiva tyckandet

Ibland upplever jag att det inte är vad som sägs, utan vem som säger det, som avgör om ett uttalande ska hyllas eller sågas. Framför allt tycker jag det blivit tydligt i den politiska debatten, och kanske särskilt då i flödet på sociala medier, och två separata händelser nyligen har accentuerat denna uppfattning hos mig.

Att uttrycka att invandrare som kommer till Sverige är människor med lågt intellekt är fullkomligt oacceptabelt och ska kritiseras högljutt. Så skedde också när riksdagsmannen Oscar Sjöstedt från Sverigedemokraterna sa:

”Vad säger ni om att i stället för att föra en migrationspolitik där vi attraherar människor med lågt intellekt, så för vi en politik där vi attraherar människor med högt intellekt”.

Uttalandet kom efter att en man från Afghanistan beviljats uppehållstillstånd då en psykologutredning visat att mannen har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Detta har lett till en storm på sociala medier, bland politiska motståndare och krav på politikerns avgång har rests från flera håll.  

Att uttrycka att många nynazister är människor med bland annat mentala funktionsnedsättningar är likaså fullkomligt oacceptabelt och ska kritiseras högljutt. Så skedde dock inte när den socialdemokratiske lokale partiordföranden i Borlänge, Erik Nises, beskrev nazister i en ledartext i ett nationellt magasin som handlade om nynazismens utbredning:

”…knäppgökar, ett fåtal verkligt farliga män, men flertalet enbart sorgliga grabbar, många med mentala funktionsnedsättningar och/eller psykisk ohälsa, missbruk och usla uppväxtförhållanden.”

Den text där detta uttalande står har i stället för att kritiseras enbart mötts med gillande och hyllningar på sociala medier, samt med tystnad från politiska motståndare. För mig är bägge dessa uttalanden om att peka ut funktionsnedsatta i nedlåtande kopplingar till andra grupper helt oacceptabla, men den uteblivna kritiken i det senare fallet får mig att tro att det selektiva tyckandet baseras främst på vem som säger något, inte vad som sägs.

Frågan är dock större än att det handlar om funktionsnedsatta, nazister, invandrare, Socialdemokrater eller Sverigedemokrater. Det handlar om den enskilda människans rättighet, och skyldighet, att ta ställning utifrån vad som sägs och inte utifrån vem som säger det. Vi måste alla ta ansvar för de egna åsikterna och basera dem på egna värderingar. Förhoppningsvis överensstämmer dessa dock i stort med någon auktoritet som vi följer. Detta är framför allt viktigt när det handlar om de politiska auktoriteterna.

Den blinda lojaliteten som innebär att allt som den egna auktoriteten säger är sant, riktigt och oantastligt är en fara för demokratin. Demokratin bygger på att varje individs röst hörs, även mellan valen vart fjärde år. Att ifrågasätta den egna auktoritetens åsikt eller uttalande i enskilda frågor innebär inte att vara illojal eller svika. Det visar på integritet, styrka och en fungerande demokrati.

Publicerat 2020-10-05

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *