Det kom en lillebror
Yes, en lillebror. Fyraåringen ler med hela ansikten när han får reda på att han precis fått en lillebror. Fotboll, nu kan vi spela fotboll ropar han samtidigt som han försöker sig på en Brolinsk målgest som slutar med platt fall. Som nybliven farfar för andra gången ser jag på fyraåringen, samt fotot med lillebror som nyss plingade in på min mobil, med kärlek. Men förutom de varma känslorna snurrar även en känsla av oro inom mig.
Samma dag som lillebror föddes kom nyheten om hur skolorna i Borlänge genomgår ett stålbad för att komma tillrätta med den ekonomiska härdsmälta som råder. Tillsammans med beskedet om de dramatiska nedskärningar gällande personal kommer även larmrapporter från lärare på Domnarvets skola, den skola där fyraåringen om bara något år ska börja. Det larmet berättar om kaos med tretton orosanmälningar och nio anmälningar om kränkningar enbart i en klass under sex dagar. Det berättas om lärare som gråter och som behöver ha telefon i beredskap under lektioner för att kunna tillkalla hjälp.
Jag minns hur jag som föräldrarepresentant satt med i den grupp där skolledare, lärare, arkitekter, skolpolitiker och en nuvarande försvarsminister, dåvarande kommunalråd, diskuterade kring hur framtidens skolbyggnad i Domnarvet skulle utformas. Ett arbete som så småningom ledde fram till den fantastiskt fina skolbyggnad som vi ser idag. De diskussionerna berörde inte att skolan skulle behöva utformas för att lärare och elever i framtiden inte skulle riskera utsättas för våld och hot, och några diskussioner om rutiner för hantering av orosanmälningar och kränkningar fanns inte på agendan.
Men hur kunde det bli så som det nu är inom skolan i Borlänge?
Jag följer debatten i olika medier och inser att uppfattningen om orsakerna till problemen till väldigt stor del beror på vilken plattform det ses från. Ser man saken med ögon lite utanför den politiska majoritetens sfär så är det dock uppenbart hur ett långvarigt blundande för verklighetens bristande ekonomistyrning slutat i de konsekvenser vi nu ser.
Jag läser återigen det som läraren på Domnarvets skola beskriver: ”Det här kommer att bli jävligt dyrt för Borlänge kommun när de här blir unga vuxna. Det är inga skattebetalare vi producerar här nu.”
Medan jag funderar på detta ser jag återigen på fyraåringen som redan har bytt om för fotbollsmatcherna med lillebror. Han talar också mycket om hur kul det blir när han ska börja på den riktiga skolan, att vara ett av de stora barnen.
Jag hoppas att vi då ser politiker och skolledare med förmåga att skapa en skola som är trygg och utvecklande och med förutsättningar att fostra välmående framtida Borlängebor som dessutom är stolta skattebetalare.