Inristade minnen

”Jag klarar inte det här längre nu.”

”Vad sa du?” frågar hon samtidigt som vi lämnar akutrummet där vår son nu sover, djupt nersövd för att kroppen ska få så mycket vila som möjligt.

”Jag klarar inte det här”, sa jag lite högre nu. ”Alla år som vi har levt i det här. I ovisshet om hur länge han ska leva, utan att ens kunna förstå vad mitt eget barn verkligen känner, tycker eller tänker.” Jag slår näven hårt i väggen. ”Alla år utan att kunna hjälpa och trösta när tårarna strömmar nerför hans kinder. Inte ens veta varför. Om det fanns någon rättvisa skulle han inte behöva gå igenom allt det här lidande i sitt liv. Inte vi heller. Vet du vad jag hoppades på i natt, det är helt jävla sjukt, men vet du vad jag önskade då?”

”Nej, jag vet inte vad du önskade. Berätta för mig, men håll bara om mig först.”

Hon stannar och ställer sig framför mig med armarna hängande vid sin sida. Vi står mitt i korridoren utanför akutrummet. Det första jag gör är att reflexmässigt se mig om ifall det är någon i närheten, men det är bara vi två här. Jag ser på henne, en trött kvinna med ögon utan hopp, en kvinna som lider, en kvinna som jag älskar över allt. Jag vill vara den som ger henne tröst och trygghet. Jag skulle vilja säga till henne att allt är bra, att inget har hänt, att det är över nu. Jag vill ta henne bort från allt det här, men jag kan inte. Allt är inte bra, det har hänt, det är inte över än. Jag kan inte fixa det här åt henne, jag kan inte fixa det för min son. Jag kan inte ens fixa det här för min egen del.

Jag vet att hon vill att jag ska hålla om henne hårt, igen. Jag vill det. Varför går det inte? Någonstans under vägen har det vuxit upp en mur mellan oss. Jag vet inte när, eller varför. Den är outtalad, men finns där lika ogenomtränglig och separerande för oss som Berlinmuren en gång var för människor i Tyskland. Men kraften och viljan att återförena ett folk fick den muren att falla. Kanske vår mur också kan falla en dag så att vi kan mötas igen. Hon tar ett steg närmare mig, jag lägger mina händer över hennes axlar och drar henne försiktigt mot mitt bröst. Tvekande låter jag min mun möta hennes. Det blir ett hastigt möte mellan våra stängda läppar. En torr kyss som bekräftar att muren fortfarande står stadigt, som ett monument över vår outtalade separation.

Jag förstår att hon känner min oförmåga att ta henne till mig och hon vänder sig om, försiktigt och utan att visa sin besvikelse, och går fram till den slitna soffgruppen längst bort i korridoren utanför det lilla rum där vi sovit de senaste dygnen. Ett rum så trångt och instängt att det knappast skulle ha godkänts av djurskyddsmyndigheten som förvaringsplats för djur på väg till slakt, och definitivt inte som cell åt dömda brottslingar. Däremot ansett lämpligt för traumatiserade och trasiga anhöriga. En bunker på fyra till fem kvadratmeter med vitkalkade släta betongväggar, inget fönster eftersom det ligger mitt i byggnaden, och en inredning som enbart består av en ranglig och knarrande våningssäng och en pinnstol. Det finns inte ens en tavla på väggarna, däremot ett konstant susande dygnet runt från den ventilation som troligen hindrar oss från att kvävas. Enda ljuskällan i rummet består av en vit plastkupol över en alltför stark glödlampa som sitter mitt i taket. Det är antingen kolsvart eller bländande ljust i rummet, oavsett tid på dygnet. I den betonglådan har vi försökt att uthärda först en timme i taget, sedan en minut, slutligen varje sekund, när de vita väggarna krupit närmare och närmare och taket sakta har sänkts tills inget utrymme återstår. Där har vi väntat på beskeden om vår son ska överleva eller inte.

”Berätta nu”, säger hon när vi satt oss ner.

”När det blev som intensivast i natt och vi lämnade rummet var jag säker på att det var sista gången vi såg honom. Jag förstod att det var riktigt illa eftersom allt gick så fort och personalen knappt ens hann prata med oss.”

”Ja, så var det nog”, säger hon.

”När vi låg där i bunkern och väntade önskade jag att de skulle komma och berätta att de inte lyckats, att han inte klarade sig. Förstår du, jag önskade att han skulle dö.”

Återigen växer flodvågen av tårar upp inom mig. De strömmar med full kraft fram mot de dammluckor som reglerar flödet. Inga luckor öppnas den här gången heller, och själva fördämningen håller för trycket. Men på något vis måste trycket lättas.

”Helvete. Jag önskade mitt eget barns död. Man kan inte göra så, man får inte göra så. Säg, vad är det för fel på mig?” Det ligger några tidningar på bordet framför mig och i nästa ögonblick slår de hårt i väggen. Hon ser på mig. Tårar glänser på hennes kinder när hon reser sig upp och går och plockar upp de trasiga tidningarna. Hon ser ut som en liten flicka som blivit skrämd.

”Älskade, det är inget fel på dig. Jag hör hennes förtvivlan i rösten. ”Det är hela den här situationen som är fel. Det är inte ditt fel att han höll på att dö i natt. Det är inte mitt fel heller. Det bara är så här och det är inte mänskligt att kunna hantera det rationellt. Men snälla du, jag blir rädd när du blir sådär arg.”

”Jag är ledsen, jag vill inte vara arg men det äter upp mig. Jag vet bara att jag inte såg någon annan lösning i natt. Jag klarar inte att hantera att inte kunna hjälpa min egen son längre. Jag klarar inte att åka hem med honom en gång till och vänta på nästa kaos. Det måste få ett slut. När de kom i natt och sa att det hade lyckats, att blödningarna stoppats den här gången också, kände jag bara att jag ville skrika rakt ut; Varför då, till vilken nytta? Mer blod, mer smärta, mer maktlöshet? Jag ville bara springa bort från allt det här, glömma allt och bara fortsätta som om det aldrig hänt.”

Jag är helt tom och sitter med slutna ögon. Bilder av en ledsen och rädd liten pojke som tror att han förorsakat sin pappas besvikelse och sin mammas gråt far fram på filmduken innanför ögonlocken. En liten pojke som tycker att han sviker och som orsakar problem. Den lilla pojken, som burit sin skam och skuld hela livet, tror sig inte älskas av någon, vet att han inte älskas av sig själv. Hur ska då jag, som bär detta barn inom mig, kunna älska någon. Är det därför jag inte förmår att hålla om henne jag vill älska, är det därför jag önskar att min son skulle dö? Jag säger att jag älskar dem, jag tror att jag älskar dem. Men gör jag verkligen det? Hur kan det vara kärlek, jag vet ju inte vad det är att älska någon, eller att bli älskad.

”Vet du vad jag mer ville skrika rakt ut?” Jag möter hennes blick som ser på mig utan att säga mig något. ”Jag ville skrika till läkaren: Men jag då? När ska jag få leva mitt liv”.

”Jag kan också känna så, ofta ”, säger hon. ”Inte att han ska dö, men att jag inte orkar mer. Jag är också rädd för att åka hem, för att återigen gå omkring och lyssna, observera, reagera på minsta lilla förändring. Jag är så trött på att alltid vara i beredskap, dygnet runt, att inte kunna sova eftersom jag upplever varje rörelse han gör i sömnen som en förvarning på katastrof. Jag vill också leva mitt liv, precis som du. Jag vill inte det här längre, jag vill inte heller det. Men jag måste, vi måste. Om inte vi gör det, vem gör det då? Det är det här som är vårt liv”.

Jag har inget svar. Jag vet bara att hon under alla år tagit det mesta själv medan jag gjort mig väldigt upptagen med mitt arbete, hela dagarna, och ofta varit bortrest flera dygn i sträck. Jag har svikit många gånger, flytt. Precis som den lilla pojken svek föräldrarna, har den stora pojken svikit henne, och är precis på väg att göra så nu igen.

Publicerat 2018-02-09

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *