Arkiv september 2020
2020-09-14
Yes, en lillebror. Fyraåringen ler med hela ansikten när han får reda på att han precis fått en lillebror. Fotboll, nu kan vi spela fotboll ropar han samtidigt som han försöker sig på en Brolinsk målgest som slutar med platt fall. Som nybliven farfar för andra gången ser jag på fyraåringen, samt fotot med lillebror som nyss plingade in på min mobil, med kärlek. Men förutom de varma känslorna snurrar även en känsla av oro inom mig.
Samma dag som lillebror föddes kom nyheten om hur skolorna i Borlänge genomgår ett stålbad för att komma tillrätta med den ekonomiska härdsmälta som råder. Tillsammans med beskedet om de dramatiska nedskärningar gällande personal kommer även larmrapporter från lärare på Domnarvets skola, den skola där fyraåringen om bara något år ska börja. Det larmet berättar om kaos med tretton orosanmälningar och nio anmälningar om kränkningar enbart i en klass under sex dagar. Det berättas om lärare som gråter och som behöver ha telefon i beredskap under lektioner för att kunna tillkalla hjälp.
Jag minns hur jag som föräldrarepresentant satt med i den grupp där skolledare, lärare, arkitekter, skolpolitiker och en nuvarande försvarsminister, dåvarande kommunalråd, diskuterade kring hur framtidens skolbyggnad i Domnarvet skulle utformas. Ett arbete som så småningom ledde fram till den fantastiskt fina skolbyggnad som vi ser idag. De diskussionerna berörde inte att skolan skulle behöva utformas för att lärare och elever i framtiden inte skulle riskera utsättas för våld och hot, och några diskussioner om rutiner för hantering av orosanmälningar och kränkningar fanns inte på agendan.
Men hur kunde det bli så som det nu är inom skolan i Borlänge?
Jag följer debatten i olika medier och inser att uppfattningen om orsakerna till problemen till väldigt stor del beror på vilken plattform det ses från. Ser man saken med ögon lite utanför den politiska majoritetens sfär så är det dock uppenbart hur ett långvarigt blundande för verklighetens bristande ekonomistyrning slutat i de konsekvenser vi nu ser.
Jag läser återigen det som läraren på Domnarvets skola beskriver: ”Det här kommer att bli jävligt dyrt för Borlänge kommun när de här blir unga vuxna. Det är inga skattebetalare vi producerar här nu.”
Medan jag funderar på detta ser jag återigen på fyraåringen som redan har bytt om för fotbollsmatcherna med lillebror. Han talar också mycket om hur kul det blir när han ska börja på den riktiga skolan, att vara ett av de stora barnen.
Jag hoppas att vi då ser politiker och skolledare med förmåga att skapa en skola som är trygg och utvecklande och med förutsättningar att fostra välmående framtida Borlängebor som dessutom är stolta skattebetalare.
2020-09-09
Jag hittade ett brev efter min farfar. Det innehöll en utskrift av ett tal som en nämndordförande höll i fullmäktige i Borlänge hösten 1995. Talet belyser något jag saknar idag, nämligen en direktkontakt mellan kommuninvånarna och lyssnande politiker som ger den enskilde möjlighet att vara delaktig och förändra, även om man är 86 år gammal. Det är med stolthet jag inser betydelsen av det min farfar då lyckades åstadkomma, och med sorg det faktum att han själv aldrig hann ta del av resultatet. Tyvärr inser jag idag hur lite som hänt på de gångna 25 åren vad gäller livsvillkoren för våra äldre och att min farfar med sin kunskap och vilja hade behövts även idag. Jag återger talet här:
”Herr ordförande, ärade fullmäktigeledamöter
I våras mötte jag Harald Karlsson vid ett möte i den HSB-förening där han bodde. Då kom Harald fram och ville ha ett, som han sa, allvarsamt samtal med mig. Samtalet rörde sig kring de försämringar som Landstinget planerade att genomföra genom att dra in det så kallade Rosa Kortet som bland annat innebar fri sjukvård.
I juni ringde Harald igen. Han var trött, arg och besviken. Ett inplanerat återbesök hos en specialistläkare för sin långt framskridna cancer skulle han inte göra. ”Jag har inte råd. Jag går inte dit förrän det rosa kortet återinförs.”
Dagen därpå gjorde jag ett hembesök hos Harald. Han var både glad och allvarlig. Han visade en noggrann budget han fört på en liten papperslapp. Det visade att alla siffror stämde och att det slutade med ett avsevärt underskott varje månad.
En del av våra pensionärer visste vad kommande beslut om försämrade pensionärsvillkor skulle innebära för deras ekonomi. Men de flesta kände inte till det. Harald visste. Situationen var lika för alla, men Harald var allvarligt sjuk.
”Förstår du! Jag går inte till doktorn. Jag har inte råd. Det är synd att det är så långt till nästa val”, fortsatte Harald på väg mot sin 87:e födelsedag i december.
Harald som slitit i Domnarvets Järnverk, förlorat ett öga i jobbet. Anställd åt Borlänge köping och kommun. Harald var säkerligen berättigad till socialbidrag. Men man uppmanar inte Harald eller hans kamrater att gå till socialen. Den generation som lagt grunden till det svenska välfärdssamhället, ett mönster för många andra länder. Jag återvände till stadshuset minst sagt slokörad.
Därefter inleddes ett intensivt arbete för att skapa ett stöd för att på ett enkelt sätt bistå den grupp bland våra pensionärer som hamnat i ett hopplöst ekonomiskt läge. Det är ett sådant stöd som Kommunfullmäktige nu ska ta ställning till.
Eftersom en enig omsorgsnämnd redan fattat beslut ringde jag upp Harald. ”Nu Harald är det på gång. Ditt besök hos specialistläkaren blir nog inget problem.” Tyvärr, Harald hann inte besöka läkaren. Han avled den 21 september.”
2020-09-08
”Min dräng har också en dräng” eller ”Ju fler kockar desto sämre soppa”. Klassiska gamla ordspråk som blivit en alltför vanlig upplevelse i min tillvaro den senaste tiden. Framför allt i mina kontakter med den offentliga världen där myndigheter, stat och kommuner lämnar tydliga spår av detta ordspråk. Innan man hamnar hos den egentliga beslutsfattaren, om man över huvud taget når dit, går resan ofta via många drängar och kockar på vägen. Allt för ofta är det drängar och kockar utan mandat, vilja, mod eller förmåga att ta beslut och det innebär att viktiga frågor hamnar i ett ingenmansland och långbänk. Tyvärr gäller det även akuta och livsavgörande beslut för människors med svåra livsförutsättningar.
En konkret händelse som kanske inte i sig är av livsavgörande betydelse, men som för mig väldigt tydligt väcker dessa ordspråkstankar, är när jag läser om att det i Borlänge kommun anställts en ny Kulturchef. Inget konstigt i det i sig, men det finns några aspekter som förundrar mig.
Borlänge kommun står inför en uppenbar utmaning vad gäller den kommunala ekonomin, och beskedet från kommunledningen är att tuffa sparåtgärder är att vänta och att ”trappen ska städas uppifrån”. För mig betyder det att se över organisationen så att verksamheten drivs så effektivt som möjligt genom att ”städa bort” all icke nödvändig administration och byråkrati. Att i det läget anställa en kulturchef tycker jag känns märkligt.
Än märkligare blir det då det meddelas att den nya Kulturchefen ska vara direkt underställd Kulturchefen! Jag får inte riktigt ihop detta. Det finns alltså redan en Kulturchef i Borlänge kommun och det är uppenbarligen inte tänkt att den nyanställde Kulturchefen ska ersätta befintlig Kulturchef. Jag har mycket svårt att förstå tanken bakom detta samtidigt som det talas om att ”städa uppifrån”. Framför allt som mycket omfattande ”städning” just nu verkställs bland personal längre ner i den kommunala personaltrappan.
Kultur är absolut ett viktigt inslag i vårt samhälle, men än viktigare måste en kommuns kärnverksamhet som skola, vård och omsorg vara. Det kan inte vara så att dessa kärnverksamheter får backa, även om en organisatorisk åtstramning må vara nödvändig också där, samtidigt som nyanställningar genomförs till chefspositioner som redan är besatta. Det får inte byggas upp organisationer som skapar än mer administrativa och byråkratiska ”overhead-funktioner”.
Innan exempelvis kulturinslagen i kommunens ansvarsområde blir synliga för Borlängeborna behöver de baxas fram genom en omfattande politisk- och tjänstemannabaserad hierarki:
- Kommunens inriktning och ekonomiska ramar fastställs av Kommunfullmäktige.
- Kommunstyrelsen leder och samordnar och är underställd Kommunfullmäktige.
- Kommundirektören är direkt underställd Kommunstyrelsen och har ett övergripande Sektor- och Tjänstemannaansvar.
- Sektorchef för Samhällsbyggnadssektorn är därefter underställd Kommundirektören.
- Fritid- och Kulturchef är underställd Sektorchef för Samhällsbyggnadssektorn.
- Kulturchef är slutligen underställd Fritid- och Kulturchef.
- Därefter kanske Borlängeborna får ta del av själva kulturen i fråga.
Kanske upplevs detta scenario, beskrivet ”in absurdum”, som enbart teoretiskt och i det löpande arbetet med detaljfrågorna följer det självklart inte hela denna hierarkiska gång. Faktum är dock att den fullständiga och övergripande ansvars- och beslutsorganisationen ser ut som beskrivet kring bland annat kulturfrågor i kommunen, vilket skapar en omfattande administrativ, och kostsam, hantering som riskerar att bli byråkratisk och trög. Framför allt gäller det den del som ligger under den politiska delen av organisationen. Den tjänstemannadel vars uppgift är att verkställa de politiska riktlinjerna inom de ekonomiska ramarna. Den del som man nu inom kultursektorn har utökat med ”Kulturchef nummer 2”.
Denna omfattande organisationsstruktur är inte unikt för just kultursektorn i kommunen, ej heller för Borlänge som kommun, men lika fullt så känns anställningen av ”Kulturchef nummer 2” anmärkningsvärd. Sett utifrån de faktiska ekonomiska förutsättningarna som just nu råder, och utifrån beskedet om att ”städa trappen uppifrån” som givits från kommunledningen, blir det signalpolitiskt förödande.
Den offentliga världen behöver komma bort ifrån gamla invanda organisationsstrukturer och inse att många drängar inte nödvändigtvis innebär att jobbet blir bättre gjort, och att soppan inte blir godare av att fler kockar står vid spisen.
