Arkiv april 2013

Kärlek – ett verb

2013-04-18

Jag blev så glad i dag när jag såg kärleken mellan en äldre man och hans hustru, efter mer än 60 fantastiska år tillsammans. Mer än 60 år som innehållit allt mellan stor glädje och djup sorg. Denna äldre man och hans hustru (ej personerna på bilden) är mina föräldrar. Deras resa har hållits samman trots prövningar, prövningar som i olika faser bytt skepnad och som fortgår nu när krafterna och hälsan börjat tryta. Deras relation är för mig ett bevis på att kärlek är ett verb, och trots att livet inte alltid känts rättvist har kärleken gett kraft att tillsammans bära de bördor som följt på vägen.

Tyvärr är det ju inte alltid så att relationer håller, och där en verklig kärlek är grunden, över tid. Vad är det då som gör att det ibland blir livslånga band och ibland inte? Det finns naturligtvis lika många ”relevanta” skäl till att relationer brister som det finns brustna relationer och ibland är uppbrott det som är den bästa lösningen. Vi människor utvecklas och förändras alla under hela vårt liv och det kan naturligtvis innebära att vi väljer en annan livsväg än vår partner och den gemensamma grund som en gång var det som relationen skapades på kanske inte längre finns. Så att bryta upp från en relation och gå vidare på varsitt håll kan vara det bästa och rätta att göra.

Vid tillfällen hör jag dock att; ”kärleken tog slut” som förklaring till en skilsmässa. Naturligtvis kan det faktum att vi människor utvecklas åt olika håll innebära just detta, att kärleken inte längre är det den en gång var, men ibland upplever jag det som att människan tappat bort vad kärlek faktiskt är. För mig bygger kärlek på det faktum att jag älskar någon eller något. Älska är något jag gör, en aktiv handling utifrån ett medvetet val; alltså är kärlek i grunden ett verb. Om jag ser kärlek som något jag medvetet gör, eller inte gör, istället för något jag har, eller inte har, blir möjligheten att min kärlek består över tid obegränsad, det är mitt eget val.

Min kärlek tar aldrig slut, om inte jag själv väljer att sluta att älska. Det kan vara riktigt och relevant att ”sluta älska” någon eller något, om jag sätter älska i perspektivet att det är grunden för en kärleksrelation. Men allt för ofta kanske jag låter andra värderingar i livet ta överhand och jag glömmer bort att kärleken är ett verb, något som jag utför. Om min kärlek till en annan människa, eller till mig själv, ska överleva livets alla prövningar är det mitt ansvar att kontinuerligt älska, i med- och motgång. Detsamma gäller den andra människans kärlek till mig och till sig själv. Om detta gemensamma ansvar är grunden i en relation överlever kärleken alltid, oavsett prövningar, om det är menat så. Låt inte din relation till den eller de du älskar, till dig själv eller till livet haverera på grund av att ”kärleken tog slut”. Glöm aldrig att kärlek bygger på ett verb, inte ett substantiv. Ett verb som innebär att aktivt älska.

Bo Gunnar Karlsson            

En förälders mening

2013-04-05

Plötsligt kommer det. Telefonsamtalet som du inte vill ha. Beskedet om olyckan som drabbar den du har kär och som betyder mest av allt i världen; ditt eget barn. Även om barnet är tjugosju år och sedan länge är självständig och med egna relationer omkring sig som betyder mer än vad du gör. Smärtan över att inte kunna hjälpa och lindra är svår att hantera. Samtidigt är stoltheten över att ditt barn hanterar sina svårigheter själv tillsammans med de som nu finns närmast så stor och du förstår med tacksamhet att du har bidragit till denna självständighet.

Livet är en konstant utmaning.

Kärleken är det som ger oss kraft att gå vidare och kärleken till våra barn är kanske den allra starkaste. När ditt barn är sjukt, skadat eller utsatt för faror sätts din trygghet och tilltro till livets syfte på prov.

En son allvarligt skadad.

En son gravt funktionsnedsatt.

En son i mänsklighetens tjänst i främmande land.

Allt detta sätter en fars tilltro till livets mening på prov. Resultatet blir dock en känsla av mening och stolthet över hur de hanterar detta själva.

Jag vill tacka Erik och Jennie.

Jag vill tacka Björn och Anna.

Jag vill tacka Peter.

Trots oro, ångest, smärta och sorg har ni gett mitt liv mening, precis den mening som gör livet så värt att leva, med glädje, stolthet och kärlek.

Tack.