2014-11-21
Fredagskväll efter en intensiv vecka. Räddningen i kväll har som så många andra gånger varit ett stenhårt träningspass på cykeltrainern. Där kan jag filtrera bort utmaningarna i vardagen och bara vara närvarande i kroppens ansträngning.
Tyvärr har utmaningarna varit av den sorten som känns så onödiga och orättvisa. Maktlöshet, frustration, ilska och sorg. Myndighetsmissbruk, maktmissbruk.
Myndigheters aktiva och snabba ställningstagande att genomföra åtgärder för att försvara sina system och ekonomiska budgetar byts mot en total tystnad och långbänk när det handlar om att vara lyhörd för konsekvenser och att rätta till felaktigheter.
Varför?
Det är människor det handlar om. Inte maskiner. Inte system.
Varför?
Är det prestige det handlar om? Jag lovar, jag kommer inte döma någon som ändrar sig.
Handläggaren säger: Jag vet och förstår att det här drabbar er svårt men jag gör bara mitt jobb.
Beslutsfattaren säger: Jag vet och förstår att det här drabbar er svårt men jag har mina direktiv att förhålla mig till.
Verksamhetsansvarig säger: Jag vet och förstår att det här drabbar er svårt men det kan jag inte ta hänsyn till.
Politikern säger: Jag vet och förstår att det här drabbar er svårt men vi måste utreda först.
Fackrepresentanten säger: Jag vet och förstår att det här drabbar er svårt men vi kan bara se till våra medlemmar.
Uppdrag granskning säger: Jag vet och förstår att det här drabbar er svårt men tyvärr är det för få som det berör.
Svensken säger; Jag vet och förstår att det här drabbar er svårt men ni får väl lov att anpassa er och acceptera lagar och regler.
Den drabbade säger: Hjälp, det här drabbar mig svårt och tyvärr har jag ingen annanstans att ta vägen.
Jag säger: Det är tur att jag har cykeltrainern för där kan jag fly undan verkligheten en stund.
2014-11-21
”Hej. Det känns lite konstigt det här, men vi har ju aldrig pratat med varandra. Jag vet inte om du egentligen förstår mig, och jag vet ju att du inte kan prata. Ja, med ord menar jag. Du pratar ju med dina händer och du visar med hela kroppen vad du vill. Ibland förstår jag, och ibland inte alls. Mamma är mycket bättre på att förstå dig än vad jag är. Men om du kunde förstå mig, om du kunde prata, vad skulle du säga då?”
”Ja, men jag förstår dig pappa. Fast på mitt vis förstås. Jag ser när du är ledsen. Varför är du ledsen så ofta? Det är inte jag?”
”Är det verkligen du som pratar med mig, kan du prata?”
”Ja, det är klart jag kan prata; bara du tror på det så. Men varför är du så ledsen?”
”Jag är ledsen för att jag inte har kunnat prata med dig och för att jag inte vet om du förstår vad jag säger. Därför är jag ledsen.”
”Men jag förstår ju så du behöver inte vara ledsen. Jag tycker vi åker och köper pizza nu istället.”
”Är du glad när du får pizza?”
”Ja, det är klart, det är ju toppen med pizza, det är ju det bästa på hela dagen. Tycker inte du det?”
”Ja, jo det är klart att det är. Men du, vad är det mer du tycker riktigt mycket om att göra?”
”Lyssna på musik och dansa. Det är jag jättebra på. Sen tycker jag om att titta på TV och vara på teatern. Men du pappa, nu ser du så där ledsen ut igen, varför då?”
”Jag tänker bara på alla stunder när du varit så sjuk på lasarettet och jag inte har kunnat hjälpa dig. När jag tänker på det blir jag ledsen.”
”Lasarettet är inget kul. Där tycker jag inte om att vara. Jag tycker inte vi åker dit igen, fast det är bra att du och mamma alltid är där, då är jag inte så rädd:”
”Hur tror du att det blir när du blir riktigt stor?”
”Menar du sen när vi har hämtat pizzan och när jag ätit upp den? Då ska jag dansa. Det ska jag göra sen när jag ätit pizzan och blivit riktigt stor.”
”Ja, men jag menar ännu längre bort, när pizzan är slut och du har dansat färdigt. När det har varit både vinter och sommar många gånger. Hur tror du att det blir då?”
”Varför ska jag veta det? Det är väl bättre att äta pizza och dansa nu för tänk om pizzan och dansen tar slut innan en massa vintrar och somrar har varit. Nej du, nu hämtar vi pizzan och sen dansar vi, Jag kan visa dig hur man gör pappa.”
”Ok, vi åker och köper pizza nu så kan du dansa sen medan jag funderar på hur det ska bli efter en massa vintrar och somrar.”
