Björken

2013-11-01

Lågorna i braskaminen lever sitt eget liv. De fyller hela brännkammaren med sitt dansande och uppvisar ett hämningsfritt beteende i total frihet innanför glaset i luckan. Det är ett fascinerande skådespel som pågår och jag tycker det ger mig ett lugn som landar djupt inom mig.

Jag öppnar luckan och hettan slår emot mig när jag lägger in ytterligare ett par bitar av den ved som ligger i den runda korgen. Jag ser på bitarna av björk, delar av det ståtliga trädet som föll för sågen tidigare under året. Björken som stod på gården där mina förfäder på min fars sida bott i mer än hundra år, björken som flera generationer sett växa upp. Den stod vid syrenbersån när jag var liten. Syrenbersån är borta sedan länge, precis som min barndom, precis som de flesta av mina förfäder som haft björken som familjemedlem. Nu är även björken borta. Fast ändå inte riktigt, nu ger björken mig det sista av sitt liv när det skänker mig sin värme och ger mig stunder av lugn och ro.

När jag nu tänker på hur det här trädet funnits i min närhet hela mitt liv fylls jag av en ödmjukhet och insikt om att jag är en del av något mycket större. Jag är en del av mina förfäder; dels som en fysisk person men också genom det som fyller mitt liv med upplevelser, intryck, känslor och erfarenheter. Någon av mina förfäder ägde trädet den dag det föddes. Trädet har fått ta del av många människors liv. Liv som varit fyllt av glädje och sorg och som sedan förts vidare till mig. Trädet har funnits i ägo av många, och nu är det mitt att få värme och tröst av, mitt att dela min glädje och sorg med här framför brasan, mitt att få inspiration av och föra livet vidare genom dessa ord.

Tankarna riktas alltså tydligt mot minnet av alla de som varit före mig, de som gett mig möjligheten att få den slutliga nyttan av den gamla björken. Det blir också en stark påminnelse om hur en av mina förfäder, på min mors familjegren, så känslosamt beskriver sin relation till en björk i betraktelsen; Hängbjörken i Rönnvik.

Jag träffade aldrig den förfadern, Josef, jag har aldrig sett hans björk och aldrig varit vid hans Rönnvik, men jag har fått ta del av hans ord och känner genom dem en mycket stark samhörighet. I hans ord och meningar känner jag in mycket av mig själv, ett sinne som är fyllt av mycket tankar och grubblerier, men ändå något jag inte vill vara utan eftersom det ger mig en nyfikenhet på meningen med livet. Jag inser också att vi har orden och meningarna gemensamt som något centralt i livet, jag och Josef.

Jag undrar ofta om Josefs hängbjörk blev till lågor i en värmande brasa i någons kamin eller om den fortfarande står som tillflyktsort för talgoxarna vid det som en gång var hans älskade Rönnvik.

Jag kommer nog aldrig att få veta, men ser i lågorna från min björkved samma ”framlockade, dansande, guldklara flammor och röda skimrande glöd från spisens skymningsbrasa” som jag förstår att Josef betraktade i sin koja i Rönnvik när han, i ensamhet med sitt tungsinne, förevigade sin älskade hängbjörk med sina ord.

Skaparen, jag, och allt

2013-11-01

Jag sitter här i köket och ser ut genom fönstret mot det vidsträckta havet. Vågorna därute är vilda och skummande. Solen lyser på vattnet som skickar tillbaka ögonblickspilar av silver som söker mina ögon och bländar mig varsamt. Nästa sekund ser jag de snöklädda bergstopparna där jag sitter på en sluttning ner mot dalen där snön smält undan i den varma vinden, samtidigt som jag är alla de människor som hastigt rusar fram i vimlet i den stora staden. Jag befinner mig överallt, men samtidigt alltid på en specifik plats och jag förundras över hur allt är, hur allt blev.

Allt detta skapande; havet, bergen, snön, människorna . Ibland funderar jag; till vilken nytta?

Vattnet därute, fönstret jag ser det genom i köket, i det här huset. Berget och snön. Allt detta för att människan ska kunna leva ett liv fullt av upplevelser, känslor och intryck. Men var är människan? Jag ser henne inte vid havet, jag ser henne inte på berget. Jag förnimmer henne bara som en bland alla som rusar fram i den stora staden.

Tog jag på mig för mycket? Ville jag för mycket, förväntade jag mig mer än vad som var rimligt?

Människan tror att jag är något annat än vad hon är. Hon tror att jag finns någon annanstans, hon har ännu inte förstått att det är hon som är jag, hon som ser vattnet därute. Hon förstår inte att jag är berget och snön som ligger där, att jag är hon och de andra människorna som springer där bredvid henne i den stora staden. Allt detta är jag.

Men, när jag ser hur allt blev blir jag ibland orolig, fundersam och fylld av tvivel. Kanske hade jag för bråttom. Kanske skulle jag ha väntat med människan ett tag, hon kanske inte är mogen för dessa upplevelser, intryck och känslor. Borde jag låtit allt ha sin tid?

Medan jag funderar på detta ser jag ut över allt här framför mina ögon och; plötsligt minns jag att allt som sker är meningen, att allt är fullbordat. Den som ser det här vattnet, vågorna, skummet, genom det här fönstret, är ju den del av mig som jag skapat för att kunna ta del av allt. Jag minns att människorna rusar runt i den stora staden för att förstå lugnet vid havet, på berget. Jag minns att oron och tvivlet är förutsättningen att känna tryggheten och tilliten.

Det är ju mig själv jag skapat, utan det skulle det inte finnas någon som är allt, någon som ser allt, någon som upplever allt med sinnen och känslor. Då skulle allt skapande förbli osett, icke skapat och meningslöst.

Utan människan skulle jag inte kunna ta del av allt detta fantastiska här utanför och inom mig. Människan är ju mina ögon och öron, mina känslor och tankar. Alla mina minnen har jag enbart på grund av att människan upplever det skapade och minns, känner.

Jag fortsätter att se allt det som är skapat. Just nu ser jag detta vatten, dessa vågor, genom det här fönstret i det här köket. Jag ser bergen och snön ovanför dalen, och jag ser alla människor i staden.

Och jag blir lycklig; allt är som det ska.