Arkiv oktober 2013

Anhöriga

2013-10-31

Ett väntat och älskat barn ska födas. Mamma och pappa har stora förväntningar. Syskonen väntar entusiastiskt på den lilla som ska komma snart, äntligen ska de få hem sin lilla syster eller bror som de berättat för alla om på dagis eller skolan med stolthet. Alla runt omkring lever med stora förväntningar på det som ska ske. Det spelar ingen roll om det blir en pojke eller flicka säger alla, huvudsaken att det är friskt, att allt är som det ska.

Så kommer den stora dagen, och allt rasar, allt är inte som det ska.

Det väntade och älskade barnet föds, men, det kommer inte hem något litet syskon. Istället är mamma och pappa ledsna och de är borta mycket utan att syskonen förstår varför.

Barnet som föddes är inte det barn som alla väntade på, barnet har ett handikapp, en utvecklingsstörning. Problemet kan vara ett av många olika varianter, fysiskt såväl som kognitivt, men oavsett vilket så påverkar det livet för alla i en familj i princip på samma sätt.

I stället för slutet på en nervös väntan, och inledningen på den stora glädjen och kärleken som det väntade barnet skulle tillföra tillvaron, startar omedelbart ett totalt kaos som inledning på en livslång process som starkt påverkar livet för alla berörda i grunden. Initialt handlar det om att hantera den sorg som det innebär att förlora det barn man väntat på och drömt om. Det är en process som man brukar kalla för Den förbjudna sorgen. Den processen innebär att samtidigt som en förlamande sorg på något vis ska hanteras, ska man också knyta an till, och lära sig älska, det barn som kom istället.

Det här är en mycket komplex situation och det vanliga, och helt logiska, är att allt fokus hamnar på det nyfödda barnets behov av omsorg och vård. Det innebär att sorgen över det ”förlorade” barnet inte bearbetas på ett konstruktivt sätt. Det innebär också att risken är stor att syskonen får kliva tillbaka och att de känner sig åsidosatta.

Den medicinska vården och omsorgen för den funktionsnedsatte håller mycket hög nivå i de allra flesta fall i vårt land. Däremot har den stödapparat som samhället ansvarar för, och som handlar om att ta hand om och stödja anhöriga som hamnar i den här livskrisen, fundamentala brister. Det saknas system som per automatik fångar upp nära och kära omkring den funktionsnedsatta; föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och andra berörda.

Men förhoppningsvis ser vi nu en början på en ny fas kring detta. Man har äntligen inom vården och omsorgen kommit fram till att det är viktigt att även fokusera på anhöriga när det finns någon med funktionsnedsättning i familjen. Att det finns ett samband mellan funktionsnedsatta och presumtiva psykosociala konsekvenser bland anhöriga har alla som är direkt berörda vetat länge. Nu har även alltså sjukvården och omsorgen fastslagit detta samband.

Framför allt har man konstaterat att syskon till funktionsnedsatta barn och ungdomar riskerar att bli åsidosatta och drabbas av negativa konsekvenser, och att det sociala skyddsnätet måste bli bättre på att skapa forum för att lyfta dessa aspekter tidigt. Det som behövs är ett spektra av verktyg som handlar om direkt stöd till syskonen, men även stöd till föräldrar att hantera dessa svåra aspekter. Jag hoppas nu, för alla som hamnar i den situationen, att en större medvetenhet om betydelsen att stödja anhöriga växer fram. Det handlar om alla; föräldrar och syskon, far- och morföräldrar och andra i den funktionsnedsattas närhet. Jag har i många år arbetat med min egen sorgeprocess, som förälder till en funktionsnedsatt son samt hans syskon, och i takt med den egna bearbetningen har jag skapat verktyg för att stötta andra i samma situation. Att det nu även blir ”officiellt” uttalat från exempelvis habiliteringen att behovet av anhörigstöd är centralt ser jag mycket positivt på och ser fram mot att ännu mer konkret få möjlighet att vara ett stöd för så många som möjligt.

Illusionen

2013-10-29

När jag ser på dig och den bild du ger mig, ser jag ditt jag i den.

När jag hör din röst och de ord den ger mig, hör jag dig tala om dig.

Jag ser sorgen och lyckan, hör glädjen och hatet, och jag tror att det handlar om dig.

 

Jag ser en värld, med mina öppna ögon, den värld som jag tror är sann.

Jag hör en värld när jag öppnar mina öron, och tror på det som där sägs.

Att sorgen och lyckan, att glädjen och hatet, att allt finns där utanför mig.

 

Men, det lyser i min värld, när jag sluter mina ögon, en värld som där bakom är ljus.

Och, det ljuder i min värld, när jag stänger mina öron, en värld där tystnad är musik.

Ja, vilken lycka att veta, vilken glädje att förstå, att livet jag lever är mitt.

 

När jag nu ser på dig och den bild du ger mig, ser jag mitt jag i den.

När jag nu hör din röst och de ord den ger mig, hör jag dig tala om mig.

Jag ser sorgen och lyckan, hör glädjen och hatet, och jag vet nu att det handlar om mig.

 

Du är för mig en spegel av klaraste glas, i vilken jag tydligt ser mitt liv.

Jag är för dig en spegel av klaraste glas, i vilken du tydligt ser ditt liv.

Hela världen är en spegel av klaraste glas, förstå det under din resa och i alla de möten du har.

De ”tysta kunderna”

2013-10-28

I den debatt som i dag råder kring Försäkringskassans sätt att hantera sitt uppdrag gentemot den del av befolkningen som av skilda anledningar är i behov av stöd, fokuseras mycket med all rätt på grupper som de flesta kan relatera till. Det handlar bland annat om utförsäkring vid sjukskrivningsärenden, problem med föräldraersättning vid graviditeter samt vård av sjukt barn. Det här är situationer vi alla kan ställas inför och som de allra flesta människor känner igen från någon period i livet. Med all rätt ska Försäkringskassan, och andra samhällsfunktioner, granskas och kritiseras i de fall de brister i hanteringen vilket med all tydligt just nu sker alltför ofta. Det finns dock en grupp som i det tysta får ta oerhört mycket stryk av den strategi som Försäkringskassan, och kommunerna, nu använder. Det är de funktionshindrade, och de med begåvningshandikapp i synnerhet, som är beroende av personlig assistans för att kunna leva ett bra liv eller, vilket är en realitet för många, att över huvud taget överleva.

Det här är ett område i vårt välfärdssystem som förhållandevis få kommer att beröras av i livet. Det är trots allt ett fåtal familjer som ”drabbas” av ett svårt funktionshinder. Det är också en mycket tyst grupp eftersom den funktionshindrades egen förmågan att göra sig hörd ofta är mycket begränsad. För de anhöriga som får överta rollen som företrädare handlar vardagen i stor utsträckning om att ta sig från morgon till kväll på bästa möjliga sätt för att, tillsammans med sin anhöriga, överleva ännu en dag. Utöver det finns allt för ofta inte kraft att strida för de rättigheter som den funktionshindrade har.

I Försäkringskassans och kommunernas hantering av behovsbedömning i ärenden gällande rätten till personlig assistans råder i dag en total brist på relevans mellan den funktionsnedsattes faktiska verklighet och behov samt intyg från sakkunniga läkare och andra experter å ena sidan och den utredning som handläggaren lägger fram inför ett beslut. Myndigheternas utredare och beslutsfattare använder internt konstruerade riktlinjer och strategier som har ett enda, uppenbart men förnekat, syfte: att leda bedömningen av behoven till en nivå som inte berättigar till ett beviljat assistansbeslut. Det här gäller funktionshindrade generellt men det är extra tydligt när det handlar om förståndshandikappade som har en, mer eller mindre fungerande, fysisk mobilitet men som saknar i princip allt av normala kommunikativa, intellektuella och sociala förmågor.

Tyvärr gäller också att det mediala intresset för den här frågan är mycket litet. Det finns nämligen inget riktigt stort allmänintresse eftersom frågan berör en liten och tyst grupp. Enda gångerna assistansfrågan är intressant för media är när det handlar om fusk och den organiserade kriminalitet som uppenbarligen har upptäckt assistansverksamheten som ett ”affärsområde”. Framför allt Försäkringskassan väljer att använda dessa bedrägerier och brottsliga handlingar till att ”vinna” allmänhetens sympatier för sina neddragningar genom att skapa bilden av att vara ”brottsoffret”. Självklart ska fusk och kriminalitet stoppas på alla sätt som går, men det får inte ske genom att en form av kollektiv bestraffning riktas mot de som verkligen behöver insatsen.

I dag begränsas alltså möjligheterna att erhålla, eller behålla, insatsen personlig assistans på ett dramatiskt sätt trots att behovet i det enskilda fallet är helt i enlighet med de kriterier som lagstiftaren fastslagit. Detta som en direkt konsekvens av Försäkringskassan självpåtagna, och av politiker, oemotsagda roll som lagtolkare. Som anhörig, och företrädare till ett antal förståndshandikappade barn, ungdomar och unga vuxna vill jag uppmana politiker, media, och i synnerhet Försäkringskassans och kommunernas handläggare och beslutsfattare att hantera frågan med sunt förnuft och med den utsatta gruppen funktionshindrades bästa i fokus.

Som ett exempel på hur myndigheternas hantering skapar mycket sorg, oro och rädsla har jag sammanställt berättelsen; Pojken som inte kunde förstå(s). Den handlar om en ung man med en grav intellektuell funktionsnedsättning som för ganska precis två år sedan avled strax efter sin tjugotvåårsdag. Jag har försökt att få berättelsen mottagen bland ansvariga politiker i riksdagen genom att delge den till samtliga ledamöter och suppleanter i Socialutskottet, samt till ansvarig minister. Efter två separat utskick till varje individ personligt, med ett års mellanrum, har jag fått mindre än fem bekräftelser på att brevet över huvudtaget mottagits. Detta efter sammanlagt mer än åttio utskick! Jag kan bara konstatera; opinionstrycket som våra politiker känner i den här frågan är i princip obefintligt, alltså skapar den inget engagemang eftersom den är marginell sett i ett perspektiv att vinna väljare.

Är det verkligen mig det handlar om…?

2013-10-25

Vem är jag att tro att jag kan hjälpa andra att ta sig vidare i livet, att stötta människors vilja att utvecklas och att skapa det liv som de är menade att leva? En del av det svaret hittar jag i de omdömen som citeras nedan. Det är omdömen från människor i olika faser i livet som under åren tagit del av min utbildning, Livsprojektet. Jag känner mig oerhört tacksam, ödmjuk och berörd när jag läser dessa människors ord. Det ger mig en mycket stark känsla av närvaro, och kontakt med mitt livs syfte, samt delaktighet i deras liv. Att ha fått förtroendet att stötta var och en på deras resa mot det goda i livet är stort och ger mig all belöning och bekräftelse jag önskar och behöver.

 

– ”Jag tycker att du är en grymt bra presentatör och ledare, lugn och saklig, du utstrålar förtroende”.

– ”Suverän dag. Jag ser verkligen fram mot att börja jobba efter de här principerna. Jag hade höga förväntningar när jag kom hit och de infriades allihop”.

– ”Mål är viktiga. Att ta sig dit kan dock vara både svårt och besvärligt. Livsprojektet tog mig definitivt en god bit på väg”.

– ”Jag har under dagen haft flera aha-upplevelser. Detta var en utbildning som gav mycket, den var lättillgänglig och jag har fått ett verktyg för att göra nödvändiga förändringar i mitt liv”.

– ”En mycket givande kurs för mig. Att rita kartan och följa den till varje delmål var det bästa jag någonsin fått lära mig, detta ska jag följa”.

– ”Mycket bra upplägg på utbildningen, spännande och jobbigt, men viktigt”.

– ”En oerhört stark och givande utbildning. Stort tack för en kanondag”.

– ”Jag fick en otrolig kick och trodde inte mina ögon när pennan bara glödde. Jag är fruktansvärt nöjd, det här verkar vara min grej. Tack för kicken”.

– ”Jag tycker att utbildningen var mycket givande. Du är en given ledare som helt klart ska fortsätta i den riktning du är på. Fortsätt stråla”.

– ”Den här dagen har varit oerhört givande och är precis vad jag behövt och även behöver fram över. Dagen har gått blixtsnabbt. Tack för en bra dag”.

– ”Den mest kompletta målsättningsutbildning som jag deltagit i, och det är många”.

 

Det har tagit mig ganska lång tid och mycket arbete med mig själv för att förstå det värde och den kraft som faktiskt finns i dessa ord, för mig. När jag nu kan ta emot och acceptera, och till och med dela det med andra, att det är mig och mitt arbete som bedöms med dessa fantastiska meningar blir det stort. Vi människor har en förmåga att ha både skygglappar och hörselskydd när positiva omdömen ges till oss, men tar till oss med alla sinnen vidöppna av den negativa kritiken som riktas mot oss.

Förstå kraften i att omge dig själv med sådant som ger positiva intryck på dig. Gör som jag; lyft fram alla de positiva och kärleksfulla kommentarer och omdömen som människor riktar till dig. Skriv ner dem på ett färgglatt papper, sätt upp det på en plats där du ser det dagligen, gärna tillsammans med ett foto på dig själv, och så en vacker dag; du inser att det är dig det handlar om. Den dagen kommer du att häpna när du ser vad som händer omkring dig på grund av att du förstår ditt eget värde.

Skratten

2013-10-24

Flyktiga bilder av de drömmar jag hade,

det är allt jag har kvar, som minnen.

Minnen, så vackra, så självklara,

men så smärtsamma när man glömt att de var vackra.

 

Jag vill helst inte glömma något,

men det är skratten som jag sist vill glömma.

Vad helst jag vill minnas, det som en gång var jag, är skratten,

så vackra och självklara.

 

Vart tog de vägen, alla de skratt jag hade inom mig förr,

fanns det bara så många, tog de slut?

Skratten som gjorde så att jag skrek,

härliga skrik av glädje och sorglöshet, på golvet under bordet.

 

Förr var det så enkelt, när jag var ett litet barn

innan barnet försvann, innan jag gömde barnet.

Vart tog du vägen, du lilla och skrattande vän,

jag har inte glömt dig, bara tappat bort dig på vägen, glömt var jag gömde dig.

 

Jag vill hitta dig igen, och skratta med dig igen,

du får lova att du lär mig det, att skratta.

Jag lovar att hitta dig, jag ska bara minnas först,

jag hör dig ibland, jag vet att jag är nära dig nu.

 

Snart är vi tillsammans på nytt, du lilla glada och jag.

Då ska vi lägga oss på golvet, under bordet, som förr .

Vi ska skratta igen och skrika så att andra blir berörda.

Skrattet ska bli vårt igen, att ha för att ge till andra.

 

Att skriva mina ord

2013-10-24

I begynnelsen var ordet, och ordet var jag. Så står det skrivet i boken om mig.

För mig är ord livet, och livet är; jag.

Att skriva orden är för mig att skapa livet, mitt liv, min verklighet, all verklighet.

Skrivna ord kommer för alltid att synas, ord som inte skrivs finns men syns inte.

Utan mina ord syns jag inte. Jag finns, men jag syns inte.

 

I begynnelsen var ordet, och ordet var Gud. Så står det skrivet i boken om Gud.

För mig symboliserar Gud styrkan i livet. Styrkans språk är kärlek, alla skrivna ord är kärlekens språk.

Jag är livet, livet är kärlek; jag är kärlek i mitt liv, alla är kärlek i sitt liv.

Att styrkan finns i mig gör att jag kan skapa mitt eget liv, min verklighet; jag syns.

Utan styrka syns jag inte. Jag finns, men jag syns inte.

 

Att skriva är för mig att erkänna kärleken; till mig själv, mitt eget liv, min verklighet.

Att inte skriva förnekar kärleken; till mig själv, mitt eget liv, min verklighet.

Att skriva är för mig att bekräfta livet, att synas. Att inte skriva förnekar livet.

För andra är det annat som bekräftar livet.

Men oavsett vad som bekräftar livet; utan ord, kärlek, finns inte det som kan bekräfta livet.

Universum – Fysik eller geografi eller….

2013-10-17

Jag såg en film nyss på nätet, som en vän länkade, om himlens svarta, okända, fantastiska perspektiv som vi i vårt snäva perspektiv kallar universum. Det är svindlande tankar som väcks och frågan som blir hängande i mitt sinne, utan möjlighet till svar, är den om vad som finns bortom detta gränslösa fenomen.

Finns det något där, eller är det vi kallar för universum en plats utan några gränser, utan något slut?

I den tankens svarslöshet blir jag liten, igen. Liten och glömsk på en obetydlig plats i universum som är den enda jag kan vara på, oavsett var jag är, vart jag går. Om det inte finns något därute som kan kallas slut eller gräns måste ju allt vara oändligt, i all oändlighet. Om allt är gränslöst omkring mig så måste ju jag vara alltings centrum, i mitt liv, i mitt universum.

Eftersom jag inte kan förstå något annat blir också du centrum i ditt liv, i ditt universum. Vilket blir till vårt universum.

Om inte du är centrum i ditt gränslösa och oändliga universum, vem är då i centrum? Om inte jag befinner mig i centrum i mitt gränslösa och oändliga universum, var befinner sig då centrum?

Vad betyder det?

Jag har ingen aning längre, jag visste det en gång, när jag var liten, men jag glömde bort det när jag blev stor. Eftersom jag inte kommer ihåg vad det betyder så kan jag bestämma själv på nytt vad det betyder, för mig, nu.

Jag kan bestämma att det betyder att jag är centrum och att jag har tillgång till allt jag behöver i mitt universum för att leva mitt liv. Jag bestämmer att jag tror på detta fast jag inte vet.

Du kan bestämma för dig, vad det betyder för dig och ditt liv. Vet du, eller bestämmer du dig för att tro fast du inte vet, eller att du inte tror för att du inte vet?

Sjuk ekonomi

2013-10-16

På något vis är det helt absurt, nästan som att det inte är på riktigt. En grupp politiska makthavare, med ett mycket litet antal personer bestående av den så kallade Tea Party rörelsen i USA i spetsen, håller just nu hela världen i en form av ekonomisk gisslan. En grupp som bygger sitt agerande på värderingar som handlar om extrema särintressen, i klartext är det rena egenintressen. En grupp människor, med stor makt, som anser att det inte är rätt att alla ska ha tillgång till likvärdig sjukvård och omsorg. Som anser att det är helt i sin ordning att inkomsterna ökat med 750 procent för företagsledare i USA under samma tidsperiod som de ökat med 5 procent för de med de svagaste inkomsterna. Denna grupp håller hela världens utveckling i sina händer just nu.

Men grundproblemet är att världens ekonomi, med USA och dess dollar i spetsen, idag helt och hållet är uppbyggd som en klassisk Ponzi scheme. Ponzi scheme är ett bedrägerisystem som har många gemensamma inslag med, allt för många av, de nätverksuppbyggda pyramidspel som florerar som affärsupplägg och som bygger på att hela tiden öka ett fiktivt värde på något som i bästa fall kommer att finnas i en framtid, men som i verkligheten oftast ännu inte finns.

Ponzi scheme kan även jämföras med det klassiska danska folklustspelet Ebberöds Bank där banken utlovar en inlåningsränta som är dubbelt så hög som utlåningsräntan vilket leder till totalt haveri i bankens finanser. Strategin i Ebberöds Bank att på lång sikt lova mer ut än vad som finns, och löpande kommer in, i kassan har stora liknelser med det som nu ska vara lösningen på den finanskris som är dagsakut i USA. Kongressen måste godkänna att USA:s lånetak höjs så att staten kan låna ytterligare pengar för att klara sina finanser. Det sker genom att man släpper ytterligare statsobligationer vars värde täcks med nya dollar som trycks.

Alltså; USA löser sitt kapitalbehov genom att trycka nya pengar. Pengar som det egentligen inte finns täckning för i motsvarande värde. För att sen kunna lösa de lån man alltså måste ta för att inte gå i konkurs nu behöver man återigen låna ännu mer, och för att kunna låna mer behöver man trycka ännu mer dollar, och så vidare. Ett eget konstruerat moment 22!

Om det nu beslutas, 17 oktober, att höja skuldtaket kommer nästa lånebehov att vara akut redan i februari 2014. De lösningar man nu pratar om handlar alltså om att skjuta den presumtiva katastrofen framför sig enbart ett par månader åt gången. Vem som helst borde förstå att detta är ett totalt ohållbart sätt att lösa problemet på.

Jag har inte något konkret svar på vad som i det dagsakuta läget behöver göras för att inte förvärra situationen. Men jag förstår så mycket att i ett långsiktigt perspektiv, som vi kanske inte har speciellt lång tid att skapa, krävs ett totalt nytt förhållningssätt till den globala fördelningspolitiken, och till tron på att en konstant ökad tillväxt genom konsumtion ska vara den framtida plattformen för vår planet och de människor som lever där.

Då det troliga är att Sverige omedelbart skulle påverkas dramatiskt om USA:s ekonomi havererar, men framför allt eftersom Sverige oavsett vilken politisk majoritet som för stunden styr landet alltid följer USA:s utveckling, har vi samma framtid att se fram mot här, om den inte redan är här. Jag har sagt det förr och gör det igen: en politisk rörelse, lokalt, nationellt och globalt, med ledare som törs bryta mönstren och kliva fram och företräda en långsiktigt hållbar fördelningspolitik som inte bygger på den gamla paradigmen som säger att mer alltid är bättre kommer att vara en nödvändighet för allas vår framtid. En rörelse som inte grundas på gamla traditionella ideologier utan på värderingar relevanta med dagens och framtidens förutsättningar. Värderingar som erkänner att varje enskild människa är unik, att varje enskild människa är lika mycket värd som någon annan, och som förstår att vi har ett gemensamt ansvar för vår planets framtid oavsett vem vi är, var vi bor och hur mycket pengar och prylar vi ärvt eller skapat.

Mer är dock ibland bättre, nej mer är alltid bättre, om det handlar om hänsyn, omsorg och empati gentemot de människor som har det sämre, gentemot djur, natur och miljö och sett till det ansvar vi alla har gentemot våra framtida generationers möjlighet att leva vidare här på jorden med ett gott liv.

Mer är alltid bättre när det handlar om att ge och ta emot kärlek, att med integritet leva det liv som innebär att varje människa hittar sig själv och sitt eget värde för att därigenom skapa ett liv som utvecklas till sin fulla potential, och som en konsekvens av det leva som en värdefull pusselbit i det samspel som vi kallar mänskligheten.

Hösten – Livets tid?

2013-10-15

Den här hösten har för mig varit makalös på många sätt. Med alla fantastiska färger och den friska och klara luften är den en värdig avslutning på en av de bästa somrar på mycket länge. Inte sedan Brolin, Ravelli och Andersson grävde guld ( men hittade brons) i USA och höll mig vaken på nätterna den makalösa sommaren nittiofyra har sommaren så välförtjänt lämnat stafettpinnen vidare till hösten.

Hösten ger mig energi och livslust. Inte bara den här hösten utan alla höstar är den tid som jag kallar min tid på året. Jag vet att det kanske inte är så för alla, kanske faktiskt tvärtom. De flesta i min omgivning ger just nu uttryck för en tuff period; Mörker, kyla, trötthet och en lång vinter (och nästan ett helt år kvar till nästa semester) är det som fokus fästes på.

För min del betyder hösten tid för återhämtning. Hösten ger mig en känsla av kravlöshet och skapar möjlighet för reflektion. Att sitta framför brasan, när den kyliga höstvinden drar fram där ute, i eftertänksamhet och tacksamhet för det som varit och med blicken fylld av nyfikenhet och förtröstan mot det som skall komma. Det skapar ett tillstånd hos mig som öppnar kanalerna för mottagandet av livsenergin.

Vi brukar prata om ”ålderns höst” som en symbolik för den tid i livet där slutet börjar skymta. Hösten som årstid innebär att livet i naturen drar sig tillbaka från den form som vi ser som levande där grönska, strömmande vattendrag och spegelblanka sjöar, ljumma vindar, insekter och uppfriskande regn är symboler för liv. När hösten efter sommaren har utfört sin del återstår bara det vi ser som dött och förbrukat.

Jag tror att mycket av den dysterhet och känsla av depression som många människor upplever på hösten bottnar i en omedveten känsla av att något i livet tar slut. Vi upplever det som fysiska konsekvenser genom trötthet och som mentala konsekvenser i form av håglöshet och kanske depression. Att mörker och kyla påverkar oss både fysiskt och mentalt är i och för sig påtagligt och verkligt men den stora aspekten kring höstproblematiken tror jag är en, ofta undermedveten, känsla av att något i vår uppfattning om livet tar slut.

Men vad är det egentligen som händer under hösten? Allt det vi ser som symboler för sommaren, livets tid, vissnar och dör bort. Det försvinner, det tar slut. Men faktum är att genom att det vissnar och dör så återgår det bara till den fas i processen som är villkoret för allt liv. Allt som dör på hösten är alltså förutsättningen för att vi ska få uppleva alla de attribut som en sommar står för, återigen nästa år. Trädet ser ut att dö, men det dör inte, det går in i en fas av återhämtning och vem vet, kanske reflektion. De gamla löven har fallit ifrån och i stället gett trädet förutsättningar för att ta hand om de nya och friska löv som kommer, födda ur den energi som de fallna löven ger.

Kanske ger hösten oss en konkret påminnelse om vårt egna oundvikliga åldrande, vår egen oundvikliga dödlighet och gör dessa påtagliga och verkliga för oss. Kanske kan vi, istället för rädsla och ångest inför vår egen höst, finna trygghet i insikt om att vi människor också är en del av samma system som styr årstiderna och kanske kan vi se samma symbolik kring vår egen höst som i naturens höst.

Vårt livs höst, ålderdomen, kan vara en tid för återhämtning, vara fylld av kravlöshet och skänka oss glädje genom minnen och reflektion. Att sitta framför brasan när ålderns, kanske lite behagligt kyliga, vind drar fram där ute, i eftertänksamhet och tacksamhet för det som varit och med blicken fylld av nyfikenhet och förtröstan mot det som skall komma, det oundvikliga och självklara. Kanske vi kan finna tröst i en tanke om att förutsättningen för kommande generationers upplevelser av livets årstider är att föregående generationer lämnat plats, sett höstens fallna löv bli till mull och förberett allt inför nästa sommar genom att föra sin egen odödliga energi i form av kunskap och kärlek vidare.

Det här är helt och hållet min egen fantasi om hur livet, naturen och årstiderna spelar i harmoni med universums orubbliga lagar om alltings förutsättningar. Det här är min tro och min stabila berggrund att bygga mitt liv på och det som ger mig trygghet att lita på att mitt livs kapell står stadigt trots alla utmaningar på vägen och med en förtröstansfull väntan på kommande höststormar och vinterkyla.

Att våga

2013-10-14

Tänk om jag vågade. Vågade ge uttryck för alla de ord som finns inom mig. Alla ord som visar vem jag är, ord som talar om vad jag vill, ord som talar om allt jag vet.

Tänk om jag vågade, med mina ord ge uttryck för alla tankar och känslor som finns inom mig. Då skulle jag låta orden berätta om mina största kärlekar och vad de har betytt för mig. Då skulle jag berätta om alla de människor som jag har omkring mig och som är värda att få höra vad de betyder för mig. Om jag vågade, då skulle de få höra de orden från mig.

Tänk om jag vågade, då skulle jag gestalta all den ångest som jag färgat mitt liv med, i stället för med kärlek. Ångest som lärt mig allt om livets verklighet, som lärt mig att uppskatta allt omkring mig, även ångesten. Ångesten som förklarar vad kärlek är, på samma sätt som mörkret förklarar ljuset.

Jag skulle berätta om mina drömmar som jag hållit inlåsta i mitt inre, drömmar som bara levt i mitt sinne och i mina tankar. Om jag vågade skulle jag låta dem få liv genom mina ord och bli till de barn som jag fått ansvaret att låta växa till verklighet i nuet och se dem fylla världen med skönhet. Jag skulle berätta om mina drömmar genom att skriva, att sjunga och att låta världen få ta del av allt jag är här för att dela med mig av.

Jag skulle berätta om, och stå för, min gudstro som ger mig styrka och vilja att leva detta liv till fullo, om min längtan att få lugn och ro i mitt sinne. Jag skulle berätta om mina fysiska, själsliga och mentala utmaningar och hur jag förträngt alla konsekvenser, bortom den fysiska utmaningen, som de medfört. Jag skulle berätta om hur jag inte delat detta med någon, om hur jag stängt ute alla från att ta del av min kamp.

Allt detta och tusen saker till skulle jag berätta om, om inte min rädsla stoppat mig. Jag skulle erkänna människors rätt att ta del av hur livet självt har lärt mig det rätta värdet. Jag skulle dela med mig av all den kunskap som jag har, alla de insikter som leder mig idag och all den trygghet jag har. En trygghet som är så grundläggande att inget som händer omkring mig, och det händer mycket, rubbar min livslust.

Jag skulle ta ställning i den politiska debatten, jag skulle göra min röst hörd på ett sätt som ger avtryck. Jag skulle bestämma mig för att inte låta livet förspillas till sådant som inte är värdefullt för mig och alla andra. Jag skulle låta min ståndpunkt lysa vägen för de svaga och utsatta, för de som behöver hjälp att leva ett gott liv.

Tänk om jag vågade, då skulle jag sluta med att bestämma mig för vad jag skulle göra om jag vågade. Jag skulle sluta med det och börja med att vara och att göra; bara jag inte var så rädd för att vara och att göra.

Tänk, nu när jag vågar, nu ska jag berätta om vem jag är. Jag ska berätta om vad jag vill. Jag ska berätta om min trygghet och min glädje. Jag ska göra det nu när jag vågar.