Hängbjörken i Rönnvik

Hur viktigt är det inte att känna sina rötter, att förstå vilka präglingar från tidigare generationer som format varje människas personlighet. Jag har fått förmånen att ta del av en dagbok som är skriven av en av mina förfäder, född 1881, där jag är fjärde generationen sett ifrån den skrivande. Det är en person som för mig hittills egentligen bara varit ett namn och ett gammalt foto. Av det lilla jag känt till har jag förstått att det var ett komplext liv bestående av mycket sjukdom och sorg, vilket nu med all tydlighet framkommer i dagbokens, i många stycken oerhört poetiska, texter. Jag kommer framöver att fördjupa mig i dagbokens texter eftersom jag inser att det finns en oersättlig skatt i dessa som kan ge mig många svar på frågor kring mitt eget liv och hur jag som person präglats genom tidigare generationers personligheter. Här nedan har jag initialt infogat en av texterna som är en poetisk reflektion skriven en vinterdag för länge sedan vid min förfaders älskade Rönnvik vid sjön Valsans strand.

 

     Hängbjörken i Rönnvik

Det är idag den femte januari 1930. Färden hit upp företogs per trampcykel. Vägarna frusna, men bra. På glansis gick det gudomligt över sjöarna från Valsfors och luften känns som ett källfriskt bad. Klädd i päls och filtar sitter jag här på verandan, dricker kaffe och äter smörgås, allt andas frid och ro. Ingen människa synes, men jag hör en vinterfiskare någonstans genom ”telegrafering” i isen, men var är han? Solen lyser så vackert över hela nejden och Loberget står som en skyddande mur i väster, klädd i vitt, gult, blått och lila.

Ett älskande par har jag till sällskap, två stycken talgoxar. De är hungriga och jag har nyss kastat till dem både skinka och smörgås, som de broderligt delat på isen. Den ena flög nyss upp i hängbjörken, men kom strax tillbaka och satte sig på verandaräcket här bredvid mig. Hon vrider på huvudet, vippar med stjärten och tigger mera mat. Lyckliga varelser tänker jag, ni är fria i Guds fria natur, har inga bekymmer för morgondagen och för mat och kläder. Jag vänder blicken och ser på min vackra hängbjörk här bredvid och fantiserar:

”O, om jag kunde en vacker saga om dig. Jag älskar dig, jag kan ej annat när jag ser din vita krona, skönare än någon krönt furstes, resa sig i rimfrost och iskristaller, gnistrande praktfull mot en vinterklar blå himmel. Dejliga idyll, trolsk och bedårande är du, vackra vita björk. Jag kan ej annat än älska dig. Med din vårfriska fägring har du mången gång gett mig livets ljusaste drömmar, och svalkande skugga under sommarens solheta brand. I höstens tungsinthet tänder du din själ, och låtert den lysa, som en brinnande fackla, samt stråla likt en livsklar dikt. När förgängelsen susade genom naturen, lät du mången gång, en stilla svärmisk månskensnatt, dina silvrade blad ändock lysa och susa om livets evighet. Och kanske någon gång två älskande hjärtan sökt ditt skydd, din ro, för att i stilla ensamhet och daggstänkt tystnad svärja varandra sin tro”?

Mjukt börjar skymningen falla. Solnedgångens brinnande färgskrud har brustit. Dess sista bleka fästning dröjer sig dock kvar vid västers portar, bortom Loberget, som ville den i det sista och längsta njuta aftonstjärnans magiska glans. Jag går in, och mjukt faller skymningen in i kojan, faller med stillhet och ro över själ och sinne. Nu kommer skymningsfantasin, framlockad av eldens dansande guldklara flammor och röda skimrande glöd från spisen. Jag tänker åter på min kära björk härute. En enkel naturlig saga, som många tycker att den ingenting är, brasans saga, och kanske en gång min kära björks saga:

”En vacker vinterdag, som i dag, kanske du måste böja ditt mäktiga huvud för bödelsyxan, sedan du osjälviskt givit mig och andra ditt liv och din skönhet, och med en dov klagan faller du mot den jord ur vilken ditt väsen sugit must och näring. Och kanske du sedan blir en skymningsbrasa, som flammar, likt den jag har härinne, och som lockar fram sagor och sägnens poesi ur dunklet. Då vill jag inte vara med. O, må jag slippa det. Må du få leva, stå kvar och glädja mig samt många andra år från år, vackra vita björk, susande träd i skogen, här vid mitt kära Rönnvik. Du har glatt mig och susat för mig så mången gång. Jag älskar dig, flera älskar dig, vi kan ej annat”.

Josef Bjurman, 1881-1932

  (genom Bo Gunnar Karlsson)

Publicerat 2013-03-27