Fallskärmen
Som, på kort tid, nybliven farfar och ”gammelmorbror” till fem nya världsmedborgare börjar jag skönja ett ljus där borta. Ett ljus som ger mig tron på ett liv där verkligheten är en annan än den jag idag ser. En verklighet där människor styrs av kärlek och omtanke, inte hat och egoism. Där alla tillsammans tar ansvar för det vi har att förvalta här på jorden. Naivt? Kanske. Men jag tror faktiskt uppriktigt och ärligt att det snart kommer att sägas; Stopp, det räcker. Nu tar vi över.
Nya generationer tar vid, tack och lov. I min lilla del av världen växer familjen, släkten, och andra tar över ansvaret för uppfostran, trygghet, ekonomi och framtid. Det är hög tid för mig att släppa taget om denna självpåtagna roll. I snart sextio år har jag hållit mig själv ansvarig. Ansvarig för allt. Lösa allt, alltid, i alla lägen. En illusion? Troligen, men verklig för mig.
Vad har det lett till? För mig, för alla andra, för samhället? Kanske något, vad vet jag. Men priset har varit högt. Belöningarna dock större.
Nu tänker jag även framöver finnas där. För alla, alltid. Men det är inte längre mitt ansvar att lösa alla utmaningar, att skapa alla lösningar, att ha alla svar. Nya generationer tar över. Gör det bättre.
Jag tar hand om mig. Tacksam för precis allt som livet låtit mig ta del av. Allt som livet lärt mig, trots att jag inte alltid tagit emot och använt det värdefulla på bästa sätt. Trots att jag inte alltid förstått och accepterat syftet med livets lärdomar. Dags att göra det nu, förverkliga mig själv och mina visioner om att kunna bidra till en bättre värld.
Ja, priset har alltså varit högt men belöningarna större så nu tänker jag glädjas åt dem och låta utdelningarna på investerat kapital komma. I likhet med avgående direktörer, politiker och andra makthavare tänker jag låta fallskärmen ta mig ner den sista delen av min resa. Men, tvärtemot makthavarna, inte med en fallskärm som är vävd av egoistiska, ekonomiska trådar och som någon annan betalat och tillverkat åt mig. Nej, inte vilken fallskärm som helst utan just den jag själv vävt av livets trådar. Trådar av kärlek, empati, sorg, rädsla, glädje, ångest och alla andra känslor som burit och belastat mig. Trådar som bildar en väv av erfarenhet som jag helt kan lita på, som jag betalat själv och som är exakt anpassad just för mig. En väv som bildar den fallskärm där kärleken till de nya generationerna är det som fyller den med bärkraft.
Så, nu lämnar jag över klubban till alla de som tar vid. Jag tar på mig fallskärmen och hoppar rakt ut i min verklighet men lovar att med kärlek finnas kvar som hedersordförande, mentor, bollplank och vän så länge de nya generationerna ser någon nytta med det. Men ansvaret för att avgöra detta ligger på dem.