De ”tysta kunderna”
I den debatt som i dag råder kring Försäkringskassans sätt att hantera sitt uppdrag gentemot den del av befolkningen som av skilda anledningar är i behov av stöd, fokuseras mycket med all rätt på grupper som de flesta kan relatera till. Det handlar bland annat om utförsäkring vid sjukskrivningsärenden, problem med föräldraersättning vid graviditeter samt vård av sjukt barn. Det här är situationer vi alla kan ställas inför och som de allra flesta människor känner igen från någon period i livet. Med all rätt ska Försäkringskassan, och andra samhällsfunktioner, granskas och kritiseras i de fall de brister i hanteringen vilket med all tydligt just nu sker alltför ofta. Det finns dock en grupp som i det tysta får ta oerhört mycket stryk av den strategi som Försäkringskassan, och kommunerna, nu använder. Det är de funktionshindrade, och de med begåvningshandikapp i synnerhet, som är beroende av personlig assistans för att kunna leva ett bra liv eller, vilket är en realitet för många, att över huvud taget överleva.
Det här är ett område i vårt välfärdssystem som förhållandevis få kommer att beröras av i livet. Det är trots allt ett fåtal familjer som ”drabbas” av ett svårt funktionshinder. Det är också en mycket tyst grupp eftersom den funktionshindrades egen förmågan att göra sig hörd ofta är mycket begränsad. För de anhöriga som får överta rollen som företrädare handlar vardagen i stor utsträckning om att ta sig från morgon till kväll på bästa möjliga sätt för att, tillsammans med sin anhöriga, överleva ännu en dag. Utöver det finns allt för ofta inte kraft att strida för de rättigheter som den funktionshindrade har.
I Försäkringskassans och kommunernas hantering av behovsbedömning i ärenden gällande rätten till personlig assistans råder i dag en total brist på relevans mellan den funktionsnedsattes faktiska verklighet och behov samt intyg från sakkunniga läkare och andra experter å ena sidan och den utredning som handläggaren lägger fram inför ett beslut. Myndigheternas utredare och beslutsfattare använder internt konstruerade riktlinjer och strategier som har ett enda, uppenbart men förnekat, syfte: att leda bedömningen av behoven till en nivå som inte berättigar till ett beviljat assistansbeslut. Det här gäller funktionshindrade generellt men det är extra tydligt när det handlar om förståndshandikappade som har en, mer eller mindre fungerande, fysisk mobilitet men som saknar i princip allt av normala kommunikativa, intellektuella och sociala förmågor.
Tyvärr gäller också att det mediala intresset för den här frågan är mycket litet. Det finns nämligen inget riktigt stort allmänintresse eftersom frågan berör en liten och tyst grupp. Enda gångerna assistansfrågan är intressant för media är när det handlar om fusk och den organiserade kriminalitet som uppenbarligen har upptäckt assistansverksamheten som ett ”affärsområde”. Framför allt Försäkringskassan väljer att använda dessa bedrägerier och brottsliga handlingar till att ”vinna” allmänhetens sympatier för sina neddragningar genom att skapa bilden av att vara ”brottsoffret”. Självklart ska fusk och kriminalitet stoppas på alla sätt som går, men det får inte ske genom att en form av kollektiv bestraffning riktas mot de som verkligen behöver insatsen.
I dag begränsas alltså möjligheterna att erhålla, eller behålla, insatsen personlig assistans på ett dramatiskt sätt trots att behovet i det enskilda fallet är helt i enlighet med de kriterier som lagstiftaren fastslagit. Detta som en direkt konsekvens av Försäkringskassan självpåtagna, och av politiker, oemotsagda roll som lagtolkare. Som anhörig, och företrädare till ett antal förståndshandikappade barn, ungdomar och unga vuxna vill jag uppmana politiker, media, och i synnerhet Försäkringskassans och kommunernas handläggare och beslutsfattare att hantera frågan med sunt förnuft och med den utsatta gruppen funktionshindrades bästa i fokus.
Som ett exempel på hur myndigheternas hantering skapar mycket sorg, oro och rädsla har jag sammanställt berättelsen; Pojken som inte kunde förstå(s). Den handlar om en ung man med en grav intellektuell funktionsnedsättning som för ganska precis två år sedan avled strax efter sin tjugotvåårsdag. Jag har försökt att få berättelsen mottagen bland ansvariga politiker i riksdagen genom att delge den till samtliga ledamöter och suppleanter i Socialutskottet, samt till ansvarig minister. Efter två separat utskick till varje individ personligt, med ett års mellanrum, har jag fått mindre än fem bekräftelser på att brevet över huvudtaget mottagits. Detta efter sammanlagt mer än åttio utskick! Jag kan bara konstatera; opinionstrycket som våra politiker känner i den här frågan är i princip obefintligt, alltså skapar den inget engagemang eftersom den är marginell sett i ett perspektiv att vinna väljare.