Det egna valet
Svek. Ett starkt ord med många aspekter och som väcker många känslor. Att uppleva att man blir sviken av andra genom deras agerande är något av det svåraste man kan mötas av i livet, men frågan är vad känslan av svek egentligen handlar om. Uppfattningen kan vara att de människor jag upplever har svikit mig har genom sitt sätt att agera tagit död på mina drömmar och visioner. Frågan som successivt växt inom mig är då; kan någon annan ta död på mina drömmar? Är det möjligt att andra människor har den makten över mitt liv. Svaret på det är att naturligtvis har de det, men bara om jag ger dem den makten.
För att utveckla detta ska jag beskriva min syn på drömmar och visioner. När jag här pratar om drömmar är det inte de drömmar som besöker oss under nattens sömn, utan de medvetna visioner och mål vi har inom oss genom livet. En dröm i det perspektivet innebär att jag som individ skapar en bild av något som jag vill förverkliga i mitt liv. Den bilden är bara min egen och ingen kan ta den bilden ifrån mig mot min vilja.
Sedan kommer mängder av saker, händelser och människor att stå mellan mig och min dröm och om jag ser dessa som det som har makten över min dröm har jag inte själv kontroll över mitt eget liv. Allt som sker omkring mig kommer i och för sig att praktiskt påverka resan mot min dröm och kan till och med i vissa lägen var mycket svåra hinder på vägen. Men det är en stor skillnad på att ta död på en dröm mot att vara stora hinder på vägen. Att vara ett hinder på vägen är inget som kan påverka drömmen i sig, bara försvåra vägen dit. Om jag då ser det som att andra människor eller händelser tagit död på min dröm beror det på det faktum att jag själv gett upp min dröm på grund av människors motstånd och händelser som jag inte kan påverka.
Kan då andra människor svika mig? Ja, självklart, likaväl som jag kan svika andra. Men andra kan aldrig svika min dröm, andra människor kan aldrig ta död på min dröm eller mina visioner. Det kan bara jag själv göra. Om jag slutar att arbeta för att förverkliga mina drömmar och visioner på grund av att andra människor eller omständigheter har stängt de vägar jag haft siktet på är det jag själv, och ingen eller inget annat, som sviker.
Att komma till insikt om detta är både jobbigt och mycket hoppfullt. Det svåra är att flytta fokus från offerrollen till att själv helt ta ansvar för hur jag relaterar till det som hänt i mitt liv och vad som kommer att hända med mina drömmar och min framtid. Det hoppfulla är förståelsen över att det är jag som har makten över mitt liv, det är jag som bestämmer nivån av lycka och framgång i mitt liv.
Vi kan under längre tider vara totalt uppfyllda och förgiftade av bitterhet, besvikelse, ilska och sorg på grund av det vi uppfattar som svek av andra människor. Det de gjort, baserat på mina egna upplevelser och värderingar, kan vara verkligt för mig och jag kanske inte på något vis kan bortse från det som hänt. Däremot kan jag flytta fokus från alla de destruktiva känslorna och attityderna av offer och maktlöshet som det skapar, till en insikt om mitt eget ansvar i både det som hänt samt, framför allt, i det som kommer att ske.
Att jag upplevt saker som hänt som oerhört kränkande och svekfullt kan jag se som en konsekvenser av min egen syn på mina egna tillkortakommanden och begränsningar i självkänsla och självförtroende. Genom att inte fullt ut ha tillit till mina egna förmågor kan jag låta mig vara beroende av andra människors attityder och åsikter gentemot det som jag är involverad i. När människor agerar på ett sätt som strider mot mina värderingar, åsikter och visioner kan jag reagera på detta med rädsla, oro och ett behov av att rätta till. När saker och ting påverkar mina planer på ett sätt som innebär att jag backar undan från mina visioner kan jag uppleva det som att det är andras fel att mina drömmar inte blir av och känslan av svek blir påtaglig.
Faktum är dock att allt som jag upplever i andra människors beteenden och ageranden, är egentligen bara avspeglingar av de begränsningar som finns i mitt eget inre. Eftersom vi tolkar allt omkring oss utifrån det egna perspektivet så innebär det att även allt vi ser hos andra är just saker som vi tolkar utifrån våra egna inre referensramar. Om jag drar en liknelse vid vädret innebär det att två personer som upplever ett visst väder kan uppfatta det på totalt olika sätt. En person upplever en ruskig, regning och blåsig höstdag på ett mycket deprimerande sätt och ser vädret som orsaken till en djup depression. En annan person uppfattar samma väder som mycket inspirerande och skönt, en möjlighet att sitta inne framför brasan och läsa en bra bok, att reflektera och planera inför framtiden. Den ena personen mår riktigt dåligt och den andra mår riktigt bra. Det har inget med vädret i sig att göra, det beror enbart på hur var och en relaterar till vädret.
Vad är det då som påverkar hur man relaterar till saker och ting. Det kan vara många faktorer som exempelvis präglingar från uppväxt, föräldrar, skolan och allt annat som vi på olika sätt interagerar med genom livet. Till viss del kan man då säga att vi är styrda av andra och annat kring hur vi relaterar till saker och ting. Det stämmer så länge som vi inte är medvetna om just detta. Om vi däremot har insikt om, och förstår, det egna ansvaret så inser vi även att dessa präglingar styr mitt liv enbart så länge, och till den gräns, som jag tillåter det. Alla mina präglingar genom livet är sådant som jag medvetet kan välja att luta mitt liv emot eller också kan jag välja att bryta med dem och skapa nya referensramar.
Att bryta ett inpräglat beteende är inte svårt, men det är heller inte enkelt. Med att det inte är svårt menar jag att det bara handlar om att ta ett nytt beslut. Att bara bestämma sig för att inleda ett nytt sätt att bemöta och se på det som sker omkring mig. Jag kan välja att se på höstvädret som en möjlighet till vila och återhämtning, kanske på grund av en förståelse kring det faktum att vädret inte kommer att ändra sig hur dåligt jag än mår. Jag kan se värdet i att det ger mig utrymme för att reflektera över vad det egentligen är i mitt liv som gör att jag tror att det är vädret som gör att jag mår dåligt.
Om det inte är svårt att bestämma sig för att ta nya beslut och ändra relation till livet innebär det inte att det är enkelt att genomföra. Skillnaden mellan svårt och enkelt är för mig det att saker som är svårt är något som kräver speciella kunskaper eller egenskaper för att behärska. Att ändra ett beteende genom ett nytt beslut är något som varje människa kan genomföra här och nu, till det har vi alla samma förutsättningar.
Det svåra däremot, det som gör att det enkla inte är lätt, är arbetet med att bryta de starka präglingar och beteenden som vårt ego kämpar för att hålla kvar efter det att vi tagit nya beslut.
Det handlar alltså om två steg när det gäller att ta kommandot över sitt eget liv och sin framtid. Steg ett är att bryta gamla begränsningar i beteenden och attityder genom att ta nya beslut som grundar sig på egna värderingar, drömmar och visioner. Det kan ske här och nu utan några som helst begränsningar eller hinder andra än de jag själv låter vara det som stoppar mig. Det andra steget är arbetet med att implementera dessa beslut i min verklighet och det är här som den tuffa resan börjar.
Tyvärr så inser vi inte alltid möjligheten, och vår absoluta frihet, att ta nya beslut utan låter oss sitta fast i de gamla mönstren av hinder och begränsningar som våra präglingar skapat. Vi förstår inte fullt ut att det bara handlar om att ta nya beslut. Det innebär att vi ofta inte ens kommer fram till fas två där vi börjar arbeta med förändringar och får möjlighet att successivt upptäcka de obegränsade möjligheterna som livet ger oss.
Trots att jag inser att jag kommit långt på resan till medvetenhet i mitt liv, känner även jag ibland att jag bara vill lägga mig platt ner och kapitulera i bemärkelsen ge upp, skrika rakt ut och bara försvinna från denna resa eftersom jag känner att jag inte kommer dit jag vill. Samtidigt har jag en otroligt stark inre röst som bara skriker efter mitt mod och min förståelse för vad mitt syfte är. Allt det som jag gått igenom i livet måste ha en mening. Det kan inte vara så att alla sorger, erfarenheter och egna ageranden bara passerar som isolerade företeelser på en resa utan syfte och mening.
Jag har ett syfte. Jag är inte religiös i traditionell kyrklig bemärkelse men tror på att sanningar kan finnas i bibelns texter och att Gud har ett syfte för mig oavsett vad, vem eller hur Gud är, eller vilket namn vi har på företeelsen Gud. Som redskap för att uppfylla detta syfte har jag fått ta del av allt det som fram till nu varit mitt liv. Uppväxt, personlighet, arbeten, misslyckanden, framgång, familj, funktionshinder, panikångest, relationer, svek, sjukdom. Allt detta och allt annat är värden som jag har tillgång till. Det är upp till mig att hantera dessa värden. Ska jag förspilla dem och förbruka dem genom att förtränga dem, eller ska jag förvalta och förädla dem? Valet är mitt och belöningen är också min. Om jag väljer att förspilla och förbruka dem kommer belöningen, konsekvensen, kanske att domineras av frustration, besvikelse, oro, ångest. Om jag väljer att förädla dem kommer belöningen att bestå av ett meningsfyllt liv i harmoni, inre frid och framgång på alla plan för mig och alla omkring mig.
Det är dags nu att kliva fram ur gömmorna och verkligen släppa taget. Inte om livet eller i perspektivet att ge upp, utan precis tvärt emot. Släppa taget om alla rädslor, begränsningar, ångesten. Släppa taget om detta genom att möta det, inte genom att förtränga det. Jag behöver verkligen möta mina rädslor. Jag behöver kliva fram och våga ta risken att både lyckas och misslyckas. Jag måste våga tro på det jag faktiskt är; en mycket speciell människa med en mogen själ. Någon som har en mycket viktig uppgift här i livet och som så här långt betalat ett högt pris för möjligheten att kunna förverkliga mig själv.