Sant – osant, möjligt – omöjligt.
Vem vet, inte du. Vem vet, inte jag (eller kanske vet jag?)
Kursgården låg för sig själv, lite isolerad ett par kilometer utanför det lilla samhället. När han hade kommit fram dit för snart en vecka sedan intogs han av en osäkerhet, en känsla av tvivel över om det verkligen var rätt beslut att åka hit. Men eftersom han alltid har känt en mycket stark inre kraft som skriker på att få släppas fritt och komma ut och skapa förändring hade han bestämt sig för att våga anmäla sig till de här två veckorna. Kraften han känt inom sig har fött en insikt om att han har något mycket värdefullt och speciellt att förmedla till människor, att det finns ett verkligt syfte med att finnas här, i det här livet.
En mycket stark signal, och nästan som en bekräftelse, på detta fick han efter en dryg vecka på kursen. Det var en kurs i ledarskap och personlig utveckling med mycket fokus på den egna personligheten och nu skulle en övning genomföras som handlade om att modellera, alltså efterlikna, någon person som man kände någon samhörighet med eller som man på något vis såg som förebild. Han skulle göra övningen tillsammans med Sara, en ung kvinna med ett ganska brokigt förflutet. Sara var inte ens hälften så gammal som honom men under kursens gång hade det, trots åldersskillnaden, skapats ett starkt band mellan dem. Han upplevde det som att Sara kände en trygghet i honom, en trygghet som var uppenbar att den hade saknats i hennes liv, och han blev glad när kursledaren sa att de skulle bilda ett par under den kommande övningen.
Uppgift i den här övningen var att den ena parten i övningen spelar klienten som skulle modellerade en person och den andra parten iklädde sig rollen som mentorn, coachen, som skulle vägleda i processen att leva sig in i den valda identiteten enligt ett specifikt mönster. Han skulle börja som klient och Sara som coach, men först var det helt tomt i hans sinne. Ett antal personer som han föreställde sig som förebilder föll undan så snart han började processen med att byta identitet. Han lyckades inte att skapa någon känsla av kontakt.
I försöken stod han blundande mitt i rummet. Det var bara Sara och han där. Processen hade pågått ett tag och han sa till Sara att det inte fungerar. De var på väg att byta roller när han kände att han inte kunde, ville, kliva tillbaka fullt ut till närvaron i rummet utan blev stående tyst, fortfarande blundande. Utan förvarning sa han plötsligt till sin partner att sätta sig ner och lyssna på det han hade att säga henne. Han sa, med en röst som var hans egen men med en inlevelse och lugn som ingen av dem kände igen.
”Jag har kommit för att ge dig ett budskap, en bekräftelse”. Det blev helt tyst innan rösten fortsatte med samma lugn. ”Jag vill att du förstår att du kan lita på din nya väg i livet och vara helt trygg i att du valt rätt och att du ska veta att det var dags nu”.
Hon frågade vem det var som talade och fick svaret att det vet du redan. Det blev helt tyst i rummet för någon sekund. Han försökte att öppna ögonen och se rummet men det lyckades inte. Först blev han rädd men omedelbart kom ett lugn över honom och något inom honom lät honom förstå att allt är precis som det ska vara. Han slappnade av och kände hur han befann sig som i ett varmt klimat, stående i en vind som var ljum och klädd i enkla luftiga kläder. Sinnet var helt fritt från tankar och hela hans varelse var uppfylld av en stillhet som han aldrig tidigare upplevt. Det enda som hördes i rummet var hur Sara snyftade lätt och den välbekanta men ändå okända rösten sa att det är bra och att hon kunde vara helt trygg,
De stod så här en stund, utan att något sades med ord. Om det var några sekunder, en minut eller mycket längre hade ingen av dem någon uppfattning om när de talade om det efteråt. Successivt började han känna hur medvetenheten om rummet blev allt mer påtaglig och när han sakta kunde öppna sina ögon såg han Sara sittande på knä på golvet direkt nedanför honom och han hade sin utsträckta hand strax ovanför hennes blonda hjässa. Hon såg på honom med ögon som utstrålade värme. Hon började sakta le, inte i formen att skratta utan mer som ett leende som kommer inifrån ett helt lyckligt sinne.
Sedan sa hon tyst. ”Du blev han, hela du bytte skepnad. Ditt ansikte, kroppshållning och rösten, jag såg dig faktiskt, alltså honom” Hon tystnade ett tag och fortsatte sedan.
”När du sa att du inte kunde hitta de personer du tänkte modellera började jag fundera på vem jag skulle välja. Det blev helt tomt inom mig och det enda som hela tiden återkom var bilden av mig själv. Samtidigt hörde jag något som sa, du behöver inte välja, var dig själv, någon annan är på väg till dig. Just i det ögonblicket sa du att jag skulle sätta mig ner och jag kände hur det spred sig en ljum vind i hela rummet. En värme som jag kände trängde djupt in i mig”.
Hon beskrev sedan mer i detalj hur hon hade uppfattat honom i den skepnad han framträdde i under övningen, och hon gav en beskrivning som var exakt den samma som den känsla han själv hade upplevt inom sig och bilden han såg på filmduken bakom sina stängda ögon.
De förblev tysta ett tag men snart började sorlet i salen utanför rummet signalera att de andra deltagarna i kursen var åter från sina övningar. Sara reste sig upp och de kramades intensivt och hårt. En kram som innehöll så mycket kärlek, en kärlek som han aldrig tidigare upplevt. Inte kärlek i perspektivet man och kvinna i en fysisk relation. Det var en totalt kravlös kärlek som innehöll allt det han som människa saknat; värme, trygghet, stillhet och frid. En kärlek som var så stark att han förstod att livet handlar om helt andra saker än de som upplevs som viktiga.
Hon såg honom i ögonen och sa. ”När vi kommer ut till de andra kommer vi aldrig att kunna förmedla detta”. Hon sa det med en lite sorgsen röst.
”Vi behöver inte förmedla det till dem, sa han. ”Det här handlar bara om dig och om mig. Vi har bägge fått ta del av något mycket värdefullt och vi kommer förr eller senare att kunna förmedla detta till många andra”.
När de kom ut till de övriga satt de redan ner och kursledaren var precis på väg börja genomgången av övningen.
”Ni blev klar sist”, sa hon. ”Ni måste ha haft mycket att ta del av genom era förebilder”. Kursledaren sa sedan leende, ”eftersom ni kom sist tillbaka får ni förmånen att börja med att berätta vilken person ni var och en har som inspiration och hur ni upplevde övningen”. Sara blev först tyst, såg sedan på sin partner och lät blicken fortsätta runt de övriga i gruppen. Sedan sa hon med tydlig och ödmjuk röst.
”Vi hann bara med den ena personens process”. Kursledaren såg förvånad och frågande på Sara som dock fortsatte utan att låta sig störas.
”Även om jag inte modellerade någon var jag under övningen en av de två personer som jag nu förstår är de absolut viktigaste i mitt liv. Den personen är jag själv, mitt äkta jag”, och hon fortsatte”, och jag mötte den andra personen alldeles nyss där inne i rummet under övningen”.
Det blev först ett dämpat sorl i rummet, sedan tystnade allt när Sara reste sig upp. Hon gick fram till honom där han satt, mitt emot hennes plats i den ring de alla formerade i rummet, och sjönk långsamt ned på knä. Hon tog hans händer mellan sina, böjde sitt ansikte upp mot hans och sa sakta och med en nästan overklig värme i rösten. ”Jag mötte en man som är Guds son idag, jag kallar honom…..”. Hon stannade där, slöt sina ögon och tystnaden i rummet var och förblev total.
Han blev helt tom inombords när han hörde orden hon sa. Först tänkte han, det här händer inte, det här är bara en dröm. Men samtidigt förstod han att det var det här han känt under så lång tid, att hans syfte handlar om något mycket stort, och han insåg där och då att hans liv aldrig mer skulle bli detsamma som innan resan till den här kursgården.