Vart är jag på väg?
I tider som dessa när det mesta ställs på sin spets och livets invanda rutiner inte längre är självklara ger det utrymme, och kanske känslan av nödvändighet, att reflektera över tillvaron.
Var befinner jag mig?
Hur har jag hamnat här?
Vart är jag på väg?
Jag tycker det är både inspirerande och lärorikt, men kanske någon känner det utmanande och lite skrämmande, att vända blicken inåt och ställa de här frågorna. Kanske kommer man fram till en insikt om att det är de egna valen och besluten som har tagit mig hit. Det har i och för sig varit många hinder på vägen som kan tyckas ligga utanför den egna möjligheten att påverka och som har haft stor betydelse i utvecklingen av livet. Så är det absolut. Men, i slutänden är det alltid de egna besluten som har avgjort konsekvenserna av dessa hinder för egen del. Det innebär ju att man har ansvaret för vart man hamnat, och vart man kommer att hamna, men ger även friheten att styra över det.
För min del inser jag efter en hel del reflekterande att jag varit ganska hård mot mig själv. I mina drömmar har det ständigt funnits mål och visioner om olika saker jag vill uppnå. När jag nu ser på mina egna prestationer och resultat så inser jag att det mesta av dessa mål och visioner har jag också uppnått men utan att ha tillåtit mig att inse det och ge mig själv kredit för det. Det beror på att mina referensramar som talar om när man uppnått något mål, bygger på premisser skapade av felaktiga paradigmer. Paradigmer som innebär att jag ställer allt i relation till yttre parametrar och att jag inte ser mig själv som värdig den framgång och de resultat jag uppnått. Som exempel är att jag alltid drömt om att vara författare. Problemet är att jag samtidigt skapat en bild av vad det innebär att personifiera denna roll, och den bilden har inte haft någon förankring inom mig när det gäller synen på mig själv. Författare, jag? Nej, inte än. Sen kanske, men inte nu….
När är man då författare? När jag tänker på det så inser jag att jag redan är författare. Kanske inte i den vedertagna definitionen av en författare som innebär att man ska vara publicerad i ett visst antal utgåvor innan man kan kalla sig författare. Problemet är att jag själv har internerat bilden av en författare som någon som sålt miljontals böcker och som sitter i TV-sofforna och får tycka till om saker och ting. Men jag har gett ut en bok, och fler manus finns skrivna. Jag skriver dessutom många olika texter i offentliga sammanhang.
Detsamma gäller egentligen alla de områden där jag har haft, har, målbilder om resultat. Företagande, entreprenörskap, som mentor och coach, förälder och kanske framför allt inom musik. När jag verkligen ser på dessa områden och min roll så inser jag att det jag förverkligat faktiskt innebär att jag nått många av mina mål inom alla dessa områden. Återigen kan jag konstatera att mina referensramar för vad framgång är inom olika områden bygger på paradigmer som inte är tillåtande. I grunden handlar det om att hela tiden bedöma egna prestationer i relation till yttre måttstockar. Måttstockar som hela tiden förflyttas framåt, uppåt, i takt med att jag når nya resultat. Det innebär att jag aldrig kommer att komma ikapp och kunna se mig själv som framgångsrik. Det finns ju alltid något, någon, som nått längre. Någon som är mer värdig, och trovärdig.
Men, den egna framgången handlar enbart om den egna prestationen. Prestationer som man konstant förbättrar genom personlig utveckling, utbildning, stärkt självbild, tillit och en attityd som i ens person, i agerande och i tankar, redan under resan dit avspeglar de resultat man strävar mot. På så vis kommer nivån på resultat och framgång snart motsvara de allt större och modigare målbilder och visioner man sätter upp. Detta oberoende av vad andra uppnått och oberoende av hur långt jag själv kommit i jämförelse. Med tydliga ärliga målbilder och visioner, konkreta handlingsplaner, fokus på det egna agerandet och tron på den egna förmågan är portarna öppna inom alla områden i livet….