Jag sitter h\u00e4r i k\u00f6ket och ser ut genom f\u00f6nstret mot det vidstr\u00e4ckta havet. V\u00e5gorna d\u00e4rute \u00e4r vilda och skummande. Solen lyser p\u00e5 vattnet som skickar tillbaka \u00f6gonblickspilar av silver som s\u00f6ker mina \u00f6gon och bl\u00e4ndar mig varsamt. N\u00e4sta sekund ser jag de sn\u00f6kl\u00e4dda bergstopparna d\u00e4r jag sitter p\u00e5 en sluttning ner mot dalen d\u00e4r sn\u00f6n sm\u00e4lt undan i den varma vinden, samtidigt som jag \u00e4r alla de m\u00e4nniskor som hastigt rusar fram i vimlet i den stora staden. Jag befinner mig \u00f6verallt, men samtidigt alltid p\u00e5 en specifik plats och jag f\u00f6rundras \u00f6ver hur allt \u00e4r, hur allt blev.<\/p>\n
Allt detta skapande; havet, bergen, sn\u00f6n, m\u00e4nniskorna . Ibland funderar jag; till vilken nytta?<\/p>\n
Vattnet d\u00e4rute, f\u00f6nstret jag ser det genom i k\u00f6ket, i det h\u00e4r huset. Berget och sn\u00f6n. Allt detta f\u00f6r att m\u00e4nniskan ska kunna leva ett liv fullt av upplevelser, k\u00e4nslor och intryck. Men var \u00e4r m\u00e4nniskan? Jag ser henne inte vid havet, jag ser henne inte p\u00e5 berget. Jag f\u00f6rnimmer henne bara som en bland alla som rusar fram i den stora staden.<\/p>\n
Tog jag p\u00e5 mig f\u00f6r mycket? Ville jag f\u00f6r mycket, f\u00f6rv\u00e4ntade jag mig mer \u00e4n vad som var rimligt?<\/p>\n
M\u00e4nniskan tror att jag \u00e4r n\u00e5got annat \u00e4n vad hon \u00e4r. Hon tror att jag finns n\u00e5gon annanstans, hon har \u00e4nnu inte f\u00f6rst\u00e5tt att det \u00e4r hon som \u00e4r\u00a0jag, hon som ser vattnet d\u00e4rute. Hon f\u00f6rst\u00e5r inte att jag \u00e4r berget och sn\u00f6n som ligger d\u00e4r, att jag \u00e4r hon och de andra m\u00e4nniskorna som springer d\u00e4r bredvid henne i den stora staden. Allt detta \u00e4r jag.<\/p>\n
Men, n\u00e4r jag ser hur allt blev blir jag ibland orolig, fundersam och fylld av tvivel. Kanske hade jag f\u00f6r br\u00e5ttom. Kanske skulle jag ha v\u00e4ntat med m\u00e4nniskan ett tag, hon kanske inte \u00e4r mogen f\u00f6r dessa upplevelser, intryck och k\u00e4nslor. Borde jag l\u00e5tit allt ha sin tid?<\/p>\n
Medan jag funderar p\u00e5 detta ser jag ut \u00f6ver allt h\u00e4r framf\u00f6r mina \u00f6gon och; pl\u00f6tsligt minns jag att allt som sker \u00e4r meningen, att allt \u00e4r fullbordat. Den som ser det h\u00e4r vattnet, v\u00e5gorna, skummet, genom det h\u00e4r f\u00f6nstret, \u00e4r ju den del av mig som jag skapat f\u00f6r att kunna ta del av allt. Jag minns att m\u00e4nniskorna rusar runt i den stora staden f\u00f6r att f\u00f6rst\u00e5 lugnet vid havet, p\u00e5 berget. Jag minns att oron och tvivlet \u00e4r f\u00f6ruts\u00e4ttningen att k\u00e4nna tryggheten och tilliten.<\/p>\n
Det \u00e4r ju mig sj\u00e4lv jag skapat, utan det skulle det inte finnas n\u00e5gon som \u00e4r allt, n\u00e5gon som ser allt, n\u00e5gon som upplever allt med sinnen och k\u00e4nslor. D\u00e5 skulle allt skapande f\u00f6rbli osett, icke skapat och meningsl\u00f6st.<\/p>\n
Utan m\u00e4nniskan skulle jag inte kunna ta del av allt detta fantastiska h\u00e4r utanf\u00f6r och inom mig. M\u00e4nniskan \u00e4r ju mina \u00f6gon och \u00f6ron, mina k\u00e4nslor och tankar. Alla mina minnen har jag enbart p\u00e5 grund av att m\u00e4nniskan upplever det skapade och minns, k\u00e4nner.<\/p>\n
Jag forts\u00e4tter att se allt det som \u00e4r skapat. Just nu ser jag detta vatten, dessa v\u00e5gor, genom det h\u00e4r f\u00f6nstret i det h\u00e4r k\u00f6ket. Jag ser bergen och sn\u00f6n ovanf\u00f6r dalen, och jag ser alla m\u00e4nniskor i staden.<\/p>\n
Och jag blir lycklig; allt \u00e4r som det ska.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Jag sitter h\u00e4r i k\u00f6ket och ser ut genom f\u00f6nstret mot det vidstr\u00e4ckta havet. V\u00e5gorna d\u00e4rute \u00e4r vilda och skummande. Solen lyser p\u00e5 vattnet som skickar tillbaka \u00f6gonblickspilar av silver som s\u00f6ker mina \u00f6gon och bl\u00e4ndar mig varsamt. N\u00e4sta sekund … Forts\u00e4tt l\u00e4sa