\u00d6gonen.<\/p>\n
Jag ser framf\u00f6r mig de fr\u00e5gande, v\u00e4djande, of\u00f6rst\u00e5ende \u00f6gonen.<\/p>\n
De uttrycker oerh\u00f6rda k\u00e4nslor samtidigt som tomheten i dem snabbt tar \u00f6verhanden och genererar en maktl\u00f6shet som \u00e4r enorm.<\/p>\n
Det \u00e4r maktl\u00f6sheten \u00f6ver att inte kunna f\u00f6rklara, att inte kunna hj\u00e4lpa, som v\u00e4xer som en okontrollerad lavin som rusar nerf\u00f6r sluttningen mot \u00f6del\u00e4ggelsens fullbordan. Den kv\u00e4ver allt i sin v\u00e4g och l\u00e4mnar ett tjockt t\u00e4cke av katastrof som resultat av sin uppvisning.<\/p>\n
Allt detta ramas in av det r\u00f6da blodet som sprider sig, i samma takt som livet f\u00f6rsvinner ur den lilla kroppen, och som inneb\u00e4r att rummet mera liknar en slaktbod i skogen under \u00e4lgjakten \u00e4n ett intensivrum p\u00e5 lasarettet.<\/p>\n
Pl\u00f6tsligt blir allt stilla.<\/p>\n
Det verkar som om tiden stannar och jag befinner mig i ett vakuum d\u00e4r r\u00f6ster h\u00f6rs l\u00e5ngt borta och allt som h\u00e4nder runt omkring i kaoset tappar betydelse.<\/p>\n
Jag f\u00e4ster min blick stadigt i de sm\u00e5 och allt mattare \u00f6gonen och k\u00e4nner en enorm gemenskap och tr\u00f6st som f\u00f6der en stark och tydlig insikt hos mig:<\/p>\n
Jag \u00e4r h\u00e4r.<\/p>\n
Jag inser pl\u00f6tsligt att det enda jag kan<\/em> g\u00f6ra \u00e4r att vara h\u00e4r. Det enda jag ska<\/em> g\u00f6ra \u00e4r att vara h\u00e4r.<\/p>\n Maktl\u00f6sheten handlar om det yttre som sker. Saker som jag inte p\u00e5 n\u00e5got vis kan p\u00e5verka. D\u00e4remot har jag all makt i hela universum att vara h\u00e4r och g\u00f6ra det enda jag ska och kan: \u00c4lska min son av hela mitt hj\u00e4rta.<\/p>\n Lugnet sprider sig i rummet i samma takt som i mitt inre. Tempot sjunker i aktiviteterna och sjukv\u00e5rdspersonalen arbetar metodiskt och kunnigt. Pojkens l\u00e4ge stabiliseras och hans \u00f6gon sluts i dvala, p\u00e5verkad av kroppens reaktion p\u00e5 den enorma stress den utsatts f\u00f6r och av alla de mediciner och enorma m\u00e4ngder blod som pumpats in i hans br\u00e4ckliga kropp.<\/p>\n Tillsammans har vi genomlevt oerh\u00f6rt sv\u00e5ra och utmanande stunder i livet och som p\u00e5verkat b\u00e4gge starkt.<\/p>\n Maktl\u00f6shet, oro, r\u00e4dsla, \u00e5ngest, ilska och bitterhet \u00e4r bara n\u00e5gra av de k\u00e4nslor som varit, och \u00e4r, v\u00e5r vardag tillsammans. Men ocks\u00e5 stunder av intensiv gl\u00e4dje, k\u00e4rlek och hopp ing\u00e5r i detta livsprojekt.<\/p>\n Mellan dessa ytterligheter kastas vi som en kula i ett flipperspel.<\/p>\n Ibland stannar den till f\u00f6r att sedan med en hastighet som \u00e4r sv\u00e5rt att kontrollera studsa mellan spelets alla delar.<\/p>\n Den insikt som stunden ovan gav f\u00f6ljer mig idag lika tydligt och sj\u00e4lvklart som mina egna tankar. Allt jag f\u00f6retar mig, alla beslut jag tar, f\u00f6reg\u00e5s av dessa \u00f6gons b\u00f6n om f\u00f6rklaring och hj\u00e4lp och ger mig styrkan i att veta att allt jag kan och ska g\u00f6ra inf\u00f6r mina beslut och handlingar \u00e4r att vara h\u00e4r i nuet och lyssna p\u00e5 min egen inre r\u00f6st.<\/p>\n Bo Gunnar Karlsson<\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" \u00d6gonen. Jag ser framf\u00f6r mig de fr\u00e5gande, v\u00e4djande, of\u00f6rst\u00e5ende \u00f6gonen. De uttrycker oerh\u00f6rda k\u00e4nslor samtidigt som tomheten i dem snabbt tar \u00f6verhanden och genererar en maktl\u00f6shet som \u00e4r enorm. Det \u00e4r maktl\u00f6sheten \u00f6ver att inte kunna f\u00f6rklara, att inte kunna … Forts\u00e4tt l\u00e4sa