Hämnden
Hämnden
Thomas gick långsamt fram längs den ojämna stenbeläggningen som slingrade sig fram mellan de låga husen uppe på söders höjder. Han hade en mycket kluven relation till Stockholm. På ett sätt stressades han av bara tanken på att åka dit. Han hade stora svårigheter med att hantera det tempo som allt skedde med där. Men utan att riktigt förstå det kände han det samtidigt som att han på något sätt kom hem varje gång han kom dit, och framför allt då i den del av staden som han nu befann sig i. Han fortsatte en bit längs gatan och stannade sedan och såg sig omkring med tom blick och insåg att han inte riktigt förstod vad som skulle hända. Hans tankar började göra sig hörda på ett intensivt och frågande sätt; vad är det som händer egentligen? Varför går jag här, just nu? När Thomas inte hade kontroll på saker och ting blev han alltid rastlös, tappade kraft och energi och ville helst bara fly bort från den aktuella situationen.
Han hade kommit hit dagen innan och han visste vad som uppmanat honom att resa hit men varför han hade tagit beslutet att genomföra resan hade han ännu inte riktigt förstått. Det hade regnat hela kvällen och natten och han hörde av personalen på hotellet att det hade varit liknande väder hela den senaste veckan. I samma stund som tankarna på vädret upptog hans medvetande avbröts de av att blicken fångade en liten pojke som stod en bit längre fram. Det var många barn ute i regnet och lekte men just den här pojken stod för sig själv och verkade inte vara delaktig i de andra barnens lek och det såg ut som att de inte var medvetna om att pojken stod där. Pojken var kanske fyra år och det var något med honom som gjorde att Thomas instinkt att fly bort från allt detta blev på ett oförklarligt sätt ännu starkare.
Plötsligt kom pojken närmare och hade sin blick riktad rakt in i Thomas ögon. Blicken var sorgsen och det var något frågande och bedjande över den. När pojken var framme stannade han och Thomas såg att han bar på en sliten trasdocka. Även dockan kallade på något underligt sätt på uppmärksamhet och Thomas kände att det var något bekant med den. Utöver dockan hade pojken ett vitt kuvert som han försiktigt, men bestämt, räckte fram. Thomas tog emot kuvertet som direkt påminde honom om det han hade fått med posten för tre veckor sedan, och som var upphovet till att han befann sig här på platsen. Brevet hade på ett sätt väckt ett hopp hos honom, men samtidigt förstärkt den oro av ovisshet som alltid skrämt honom, och som begränsat hans liv på ett sätt som skapade en bräcklig tillvaro.
Han blundade och upplevde en lätt yrsel när han kände kuvertet mot sin hand. Det var som om papperet i sig självt förmedlade ett budskap, och tankar och känslor rusade genom honom med samma intensitet som regnet som slagit mot marken de senaste dygnen. Korta, intensiva och bekanta bildsekvenser spelades upp i hans inre med de stängda ögonlocken som filmduk. Samma smärtsamma och skrämmande bilder som så ofta kommit till honom under det liv som nu pågått i snart femtio år och som han aldrig riktigt förstått innebörden i, varken bilderna eller livet. När han efter en kort stund öppnade ögonen såg han bara trasdockan som låg på marken där pojken nyss stått. Han såg samtidigt en rörelse i ögonvrån och när han vred på huvudet upptäckte han att pojken stod och såg på honom en bit nerför gatan. Thomas upplevde att pojken väntade på att han skulle se vart han tog vägen. De fick ögonkontakt för en kort stund och han tyckte nu att han än mer tydligt såg ett sorgset men samtidigt vädjande uttryck i det lilla ansikte och sedan sprang pojken in i en gränd mellan husen.
Thomas böjde sig ner och tog upp den blöta trasdockan. Han öppnade långsamt och tvekande kuvertet och såg att det låg ett foto där i. Bilden var ett gammalt pappersfoto och motivet bestod av en man, en kvinna och en liten pojke; han såg direkt att pojken var densamma som nyss gett honom kuvertet. En stark känsla av att han själv på något vis hörde samman med bilden kom över honom, nästan som en känsla av illamående. De såg ut som en liten familj samlad framför ett hus som påminde om de hus han nu hade framför sig. Mannen står lutad mot en dörr och ser ut att vara bestämd och stark. Kvinnan och den lilla pojken däremot ser nästan skrämda ut och står som i skuggan av mannen. Med tanke på personernas klädsel och fotots slitna yta drog Thomas slutsatsen att det var taget för många år sedan. Han vände på fotot och där var skrivet med nötta bokstäver:
”Ja, enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”. Heb. 9:22.
Om han var oförstående innan hade det nu växt till förvirring. Han tänkte för en kort sekund att det extra glas vin han druckit vid den nyss intagna lunchen hade påverkat hans omdöme och att han inbillat sig allt. Han insåg dock omedelbart det orealistiska i detta eftersom han bara druckit två glas och trasdockan i hans hand bekräftade allt. Han stoppade ner fotot i kuvertet och bestämde sig för att vända om och vandra tillbaka till sitt hotell. Just då han vände sig om för att gå hörde han ett skrik. Det kom från det håll där pojken hade försvunnit. Det var ett skrik fyllt av ångest och rädsla. Det var inte pojken som skrikit, det hörde han, utan det var en kvinnas skrik. Thomas fick återigen en känsla av att han kände igen situationen och han insåg att han inte kunde fly undan från det, och förstod nu intuitivt att det var honom själv det handlade om.
Sakta närmade han sig gränden där pojken försvunnit och det smärtande trycket över bröstet, som om han snart inte längre skulle kunna andas, växte sig starkare och intensivare ju närmare gränden han kom och den alltför välbekanta känslan av att en annalkande panik, att inte ha kontroll över sig själv, ramlade hastigt ner över honom. När han till slut klev in i gränden stannade han tvekande inför vad som väntade honom. Hastigt öppnades en dörr till ett av de låga husen längst in i gränden och en man kom ut. Han kom gående med långsamma, släpande steg och när han passerade Thomas stannade han upp för en sekund och Thomas såg hans ansikte tydligt. Det var samma man som på fotot. Hans ögon såg rakt in i Thomas och sände ut en blick av sorg och maktlöshet. I sin hand höll mannen löst en kniv som var färgad röd som av blod. Mannen släppte kniven på backen framför Thomas och samtidigt hörde han i sitt inre en röst, en röst som kommen från mannens blick och som sa; förlåt, förlåt mig.
Mannen vände sig om och tittade mot huset han nyss lämnade, såg sedan på Thomas igen med den plågade blicken och gick med hastiga steg därifrån. Det bultade intensivt och nästan smärtsamt i Thomas bröst och tinningar samtidigt som han upplevde det som om han såg alltihop utifrån, som i en film han själv var åskådare till, eller att det var en dröm. I denna stund hördes en liten pojkes dämpade gråt som blandades med en kvinnas förtvivlade skrik av ångest och smärta och det fick honom snabbt att vakna upp ur sin frånvaro. Han närmade sig huset och tog sedan ett långsamt steg in genom dörren som stod på vid gavel. När han satte ner foten på golvet tystnade allt och han upptäckte att han var helt ensam i rummet. Svindeln återkom och han tog tag i dörrkarmen och blundade för att inte falla omkull. Även med stängda ögon såg han nu rummet lika tydligt. Ett rum som han omedelbart insåg att han varit i tidigare. Långt tidigare. Tystnaden var total men nu var han inte längre ensam där. Mannen och kvinnan var där, men Thomas såg inte pojken, ändå visste han att han var där. Hårda ord kastades mellan mannen och kvinnan och han förstod i denna stund att det var honom själv, den lilla pojken, det handlade om.
Alla hans minnesbilder fick nu sin förklaring. Han förstod att de kom från den här stunden. Allt det outsägligt plågsamma som hände i rummet för nästan femtio år sedan, spelades upp för honom som en film. Alla de inre bilder som följt honom hela livet och som han aldrig förstått om de varit verkliga eller fantasi. Alla känslor av svek, sorg och förlust fick plötsligt sin förklaring. Han öppnade ögonen och var fortfarande kvar i rummet, men inte längre ensam, för bredvid honom stod pojken. Han såg Thomas i ögonen, log sorgset med en blick som var allt annat än stum och försvann sen, som i flykt, snabbt ut genom dörren. Thomas var snabbt ute på gatan men pojken var spårlöst borta trots att han inte borde ha hunnit försvinna ur gränden på den korta tiden. Men han visste, när han stod där ensam på den öde gatan, att pojken skulle fortsätta fly, länge. Det hade dessutom börjat regna igen.
Klockan närmade sig sex när han genomblöt återkom till hotellet. Vandringen tillbaka hade tagit en knapp timme men i sitt inre förstod han att han förflyttat sig ett helt liv. De senaste timmarnas upplevelser låg som ett töcken i hans medvetande, men hade även skapat en klarhet han aldrig tidigare upplevt. Han såg på fotot och läste återigen ordspråket på baksidan. Han visste nu att han skulle känna igen honom och hur han skulle förhålla sig till det faktum att han ville återvända efter nästan femtio år och ta en plats i Thomas liv. Men han visste också vad mannen, hans egen far, gjort och han visste nu varför han lidit i alla år, och att det beslut om framtiden de skulle ta i kväll, inte längre var deras gemensamma. Det hade blivit helt hans eget, och för första gången i sitt liv kände han sig helt lugn och säker.
Regnet smattrade mot glastaket på restaurangen de bestämt att träffas vid. Längst in i hörnet såg han honom. Det rådde ingen tvekan om att det var han, fastän han ju var betydligt äldre än vid mötet i gränden tidigare på dagen. Efter ett djupt andetag och med fotot hårt i sin ena hand tog han de sista stegen fram mot honom. I sin andra hand höll han stadigt en kniv och han kände ett stort lugn. Regnet började just då att avta och han förstod att den lilla pojken äntligen skulle få ro.
Bo Gunnar Karlsson