Integration

 

Utöver en stark livsglädje och kraft av inspiration och hopp lägger sig en överväldigande känsla av uppgivenhet över mig med jämna mellanrum. En uppgivenhet som bottnar i trötthet, besvikelse, ilska och sorg. Jag vet vad den känslan grundar sig på men jag har inte hittat den rätta vägen för att hantera detta tillstånd, jag har hittills inte förstått hur det ska gå till.

Men jag tror jag förstår nu. Efter mer än 23 år börjar jag inse vad mitt problem är, eller rättare sagt vad det är jag saknar. Jag behöver integreras. Efter 23 år i utanförskap behöver jag integreras in i samhället igen. Jag insåg det när jag läste lite officiella myndighets- och politiska beskrivningar kring vad som menas med Integration. Några exempel:

Integrationspolitikens mål är att alla i Sverige ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter”.

”Integration kan ses som ett samhällsperspektiv som riktar fokus på sociala relationen mellan olika befolkningsgrupper och som handlar om människors rätt att ta del av samhällets resurser på ett jämlikt sätt”.

”En viktig grund för integrationen är idén om att alla grupper och människor ska ha en plats i samhället och kunna ta del av dess gemensamma resurser. Integrationsperspektivet utgår alltså från en norm som säger att det ska finnas så pass mycket förbindelser mellan olika sociala grupper så att samhället som helhet framstår som en enhet”.

Helt plötsligt kan livet och dess villkor förändras i grunden. Alla etablerade sociala relationer samt yrkesmässig- och ekonomisk plattform kan i ett ögonblick totalt omkullkastas och livet tar en helt ny riktning. Utan egen vilja eller eget val står man plötsligt inför fakta att tryggheten i livet inte längre finns där. Man har tvingats lämna arbete, sociala nätverk och ekonomisk trygghet. Man befinner sig hastigt i en helt ny miljö med förutsättningar som är totalt främmande. I den miljön talas ett språk, myndighetsspråket, som man inte förstår. Det råder en kultur, politik- och byråkratikulturen, som är främmande och skrämmande. Hela tillvaron har blivit en kamp för överlevnad samtidigt som människorna omkring inte kan förstå varför man inte anpassar sig, varför man inte är som alla andra. Varför man bara belastar.

För drygt 23 år sedan kastades jag in i ett utanförskap. Jag förstår det nu. Jag blev en anhörig, förälder till ett barn med svår funktionsnedsättning. Jag blev en flykting i samhället, jag blev ett problem, en belastning. Ett problem med en belastning som ingen försöker, eller vill, förstå eller hantera.

Under 23 år har ingen i samhället frågat mig hur min integration i samhället på grund av min nya påtvingade livsroll har fungerat. Inget integrationsprojekt har erbjudits mig för att jag ska ges rätten att kunna ”ta del av samhällets resurser på ett jämlikt sätt”. Ingen politiker eller myndighetsperson har frågat mig om jag, och den befolkningsgrupp jag tillhör, behöver hjälp via ett integrationsprojekt så att även vi ”ska ha en plats i samhället och kunna ta del av dess gemensamma resurser”. Ingen politiker eller myndighetsperson har försvarat de kostnader som mitt utanförskap grundar sig på genom att lyfta fram värdet i att tillvarata kunskapen som den ”kulturen” ,mitt barns funktionsnedsättning och min erfarenhet som anhörig, tillför vårt samhälle.

Så jag efterlyser nu resurser i form av ekonomi samt vilja, empati, ödmjukhet och solidaritet hos politiker, myndigheter och allmänhet så att det kan startas integrationsprojekt där jag ges en chans att komma tillbaka in i samhället. Där mitt och min befolkningsgrupps utanförskap kan brytas och istället förvandlas till en tillgång i arbetet med att ”skapa förbindelser mellan olika sociala grupper så att samhället som helhet framstår som en enhet”. Ett integrationsprojekt som belyser, och skapar förståelse för, de anhörigas avgörande roll för att omsorgen om de svagaste i vårt samhälle överhuvudtaget ska fungera. Ett integrationsprojekt som avslutar bilden av anhöriga som orsak till bidragsfusk, som anledning att barn inte får utvecklas och som belastar samhället med stora kostnader.

Förresten, det kanske är bättre att inse realiteten och starta ett eget integrationsprojekt tillsammans med min befolkningsgrupp. Kanske vi ska bilda en konstsimgrupp eller starta en musikfestival. Kanske kan vi få Filip och Fredrik, eller andra samhällsengagerade och altruistiska portalfigurer i media utan egensyfte, att engagera sig i skapandet av en dokumentärfilm där utbrända, ångestfyllda, utblottade och desillusionerade anhöriga rehabiliteras och integreras med hjälp av konstsim eller musik in i vårt gemensamma samhälle. Kanske vill då, i uppmärksamhetens ljus, politiker och myndighetsansvariga synas stående på min befolkningsgrupps sida och stötta vår integration till värdefulla och jämlika medborgare med ”lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter”. Ja, lika rättigheter och möjligheter, inte bara skyldigheter.

 

 

 

Publicerat 2014-06-26

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *