Från svek till förlåtelse
Svek – vem sviker?
Är det de andra? Är det jag?
Varför gjorde de som de gjorde, varför sa de som de sa? Trodde de kanske att det var rätt?
Ja, jag trodde att det var så, att de andra faktiskt tror på det de gör och säger.
Jag tror inte på det längre, det som de gör och säger, att det är det de tror på.
Men det spelar ingen roll vad jag tror på, för dem.
Jag vet nu att de egentligen inte tror på det de säger och gör utan att de säger och gör det som de vill tro på.
Men trots det, det var jag som svek mina drömmar. Det var jag som valde att svika mig själv.
Inte de andra. De gör och säger det som gagnar dem. De vill göra deras sanning lika rätt för dem som min är för mig. Jag måste förstå det, respektera det, acceptera det. Alltid. För min egen skull.
Inte för de andras skull.
De tror på sina drömmar, inte på mina, och de kommer att gå under. De andra.
Jag kan inte ta död på deras drömmar, det kan bara de göra själva. Och det kommer de att göra.
Jag kan svika de andra, de andra kan svika mig, men ingen kan ta död på mina drömmar; utan tillåtelse. De andra tar död på sina drömmar; av egen kraft.
Jag valde att tvivla på mina drömmar, det gör jag inte längre, de lever igen, drömmarna.
Jag valde att bli offret, det är jag inte längre. De är offren, de andra.
När de förstår att de offrat sig själva kommer jag att finnas där, trots allt. För deras skull, för min skull. Det enda sanna är förlåtelse.