Jag har fått ta del av texter i form av dagböcker/dikter/betraktelser som min morfar skrivit och som för mig varit okända. Mer och mer börjar jag förstå mitt eget behov av att uttrycka mig via det skrivna. Det känns så oerhört meningsfullt att förstå värdet av att förmedla de egna tankarna när jag läser vad mina egna förfäder berättar. Det innebär att jag kan förstå mig själv bättre genom att lära mig om hur de som präglat mig känt, tyckt och tänkt. Det vill även jag föra vidare.

Jag lägger in en liten dikt som jag känner igen mig i och som handlar om förlåtelse i livet. Jag valt att ta mig friheten att i små detaljer ändra. Lite för att anpassa språket till nutid men framför allt för att känna att morfar och jag skrivit den tillsammans:

Från flydda dagar, från flydda år,

tankar kommer, tankar går.

Barndomsminnen, ungdomsminnen,

sorgsna minnen, glada minnen.

Livet innebär att kampen pågår,

mellan de onda och goda tankarnas lågor.

Ofta då tankens kranka blekhet,

minner om en smula feghet.

Varför gjorde jag si just då,

och inte i stället så?

Kanske att jag sårat någon utav tanklöshet,

då ber jag om förlåtelse för det.

Ordspråket säger ju att det är mänskligt att fela,

men framför allt gudomligt att förlåta, för att hela.

Karl-Gustav Bjurman/Bo Gunnar Karlsson