A very special child

Vägskäl

Vägskäl är något som vi ständigt ställs inför i livet. Oftast passerar vi dem utan att vi verkligen tar tillfället i akt och gör de justeringar i livet som de öppnar dörren till, och vi fortsätter rakt fram på den väg vi redan tagit till oss som vår. Men ibland hamnar vi i situationer som innebär att något händer inom oss och som leder till att, medvetet eller omedvetet, livets resa tar en ny riktning. Som pappa till ett barn, som faktiskt blivit 21 år, med omfattande funktionsnedsättningar har jag har ett mycket starkt intresse och en önskan att lära mig mer om livet och alla dess aspekter. Det gör jag genom att förverkliga den del av mig som finns där inne som mitt verkliga jag, genom att hitta svaret på den frågan som var min största under många år; Men jag då?

Jag hade arbetat i stort sett hela mitt yrkesverksamma liv som ”framgångsrik” entreprenör inom byggbranschen, både som egen företagare och som anställd chef hos de största byggföretagen i Sverige. Trots mitt ”framgångsrika” liv hade jag dock ofta en känsla av att befinna mig på fel plats. Det är detta som lett mig till skrivandet av dessa rader.

Mitt liv har bestått av en stor mängd utmaningar som har gjort mig till den människa jag idag är. En av dessa och kanske den enskilt mest betydelsefulla inleddes den 9 april 1991. Först tog det skepnaden av fullständig lycka, men strax vändes det till en katastrof där allt stannade och all mening i livet upphörde att existera. Jag skulle vilja berätta om detta mitt största vägskäl i livet genom att delge dig mina erfarenheter, tankar och känslor. Mycket av detta väcktes efter att jag i en bok funnit en dikt som träffade mig rakt i hjärtat och som blivit en riktig styrka i mitt liv. Jag kallar det jag skriver ”A very special child” eftersom dikten heter så och som för mig blev svaret på mitt stora varför i livet.

 A very special child

Som en följd av dagens i många stycken hårda klimat i samhället med bristande förståelse för andra människors värderingar, förutsättningar, kulturer och beteenden vill jag berätta min historia. Den har tagit mig till den nivå av medvetenhet som jag idag befinner mig på och som är grunden för tryggheten och glädjen i mitt liv. Det är också den som gett mig insikten om att det i allt som händer finns syften, mening och lärdom. Vi kanske inte alltid förstår vad detta syfte är när vi står mitt i en svår och jobbig livssituation, men det vi kan försöka förstå och acceptera är att det kanske finns ett syfte som jag inte förstår just nu men som jag kan komma att förstå om jag tar till mig livets prövningar som möjligheter att växa.

 ”Att förändras är att växa, allt levande växer.

Alltså är att leva att förändras.

Så enkelt eller så svårt är livet. Var och en väljer själv”.

 

Om vi tar till oss denna filosofi om syftet har vi alltid en grundtrygghet i svåra stunder och då är vår potential att bli hela människor obegränsad. Grunden i mina tankar bygger helt och fullt på övertygelsen att all äkta och hållbar framgång, i livets alla skeden, växer ur förmågan att skapa och odla relationer. Relationer som grundas på ödmjukhet och förståelse för livets och andra människors värde. Genom detta synsätt på livet och våra medmänniskor förverkligar vi oss själva som ödmjuka och förstående människor med en positiv självbild och med stark integritet.

Den 9 april 1991 förändrades mitt liv totalt för all framtid. Först tog det skepnaden av total och fullständig lycka, men på bara några timmar blev det istället en katastrof där livet tycktes upphöra att existera. Allt tog slut. Inom loppet av några sekunder ändrades mitt liv från total lycka och tillfredställelse till ett absolut nattsvart kaos.

Inget spelade längre någon roll. Vår son Peter hade blivit född på kvällen. Lyckan var total. Det var vårt tredje barn och återigen hade allt gått bra. Vi hade fått en frisk och välskapt son, eller? På morgonen tio timmar senare kom beskedet, katastrofen, som ledde rakt in i kaoset. Peter var utvecklingsstörd. Handikappad. I mina ögon då, den största katastrof som kunde hända. Jag gick, utan att jag då förstod det eller insåg innebörden i det, på ett ögonblick från att vara förälder till att bli anhörig, det begrepp som långt senare kommit att bli min stora drivkraft i livet.

Den panik och maktlöshet som omedelbart blev min verklighet är omöjlig att uttrycka. Vrede, ångest, sorg. Alla känslor som överhuvudtaget beskriver rädsla blev min verklighet. Jag kände mig oerhört orättvist behandlad av livet och blev mycket bitter och handlingsförlamad. Jag kände till och med en bitterhet mot Peter, min egen son. Varför skulle han komma och förstöra allt för mig, karriär, ekonomi, prestige. Varför just jag, den framgångsrike företagaren?

Allt detta såg jag omedelbart och tydligt på några sekunder tidigt på morgonen den 10 april 1991. Och eftersom vi, enligt vissa filosofier, blir det vi tänker så blev det sen min verklighet i en period av mitt liv och den utlösande faktorn till detta mörker i livet var min upplevelse av konsekvenserna av min sons födelse.

 “Life is difficult, and not before I accept and understand that, life can be easy”

(Livet är svårt och inte förrän jag förstår och accepterar det, kan livet bli lätt)

M Scott Peck

Livet är, som psykologen och författaren M Scott Peck skrivit i sin bok ”Den smala vägen”, i många avseenden en kamp, så även för mig än idag. Men samtidigt har livet gett mig insikter och verktyg som trots alla utmaningar innebär att jag lärt mig att förstå värdet av den kampen. Den glädje och kreativitet som är motorn i min vardag idag är svår att beskriva men innehåller ödmjukhet, harmoni och en inre frid. Starka känslor som beskriver lycka och som är en realitet och självklarhet i min vardag, lika självklara och närvarande som sorgen, ilskan och känslan av orättvisa är  när kampen för Peters rättigheter och möjligheter till ett fullödigt liv ibland blir alltför påtaglig.

Jag känner mig dock oerhört privilegierad över att få leva detta liv och ser fram mot varje dag jag får verka och utvecklas tillsammans med andra människor. Jag är oerhört tacksam över att Peter kom och lärde mig vad som betyder något här i livet; familj, relationer, balans och harmoni. Jag, entreprenören och företagaren, arbetar idag mer intensivt än någonsin, men inom områden där jag med egen balans och harmoni i livet som grund får hjälpa andra människor i utsatta livssituationer att utvecklas och växa med sina drömmar och visioner. Den utlösande faktorn för min resa till denna verklighet var min sons födelse.

Vi föds alla fullständigt rena och med en total kontakt med livets grundläggande behov, att uttrycka känslor och att ge och få kärlek, som utgångspunkt. Successivt utvecklas sedan vi friska människor till individer som anpassar sig till vårt samhälles alla förväntningar och krav. Vi utvecklar en förmåga som gör att vi får svårare och svårare att visa känslor och att uttrycka kärlek. Vi utvecklar en förmåga att misstro andra människor. Vi utvecklar en förmåga att manipulera andra människor. Vi utvecklar en förmåga att sätta 3P; Prestige, Position, Pengar, före äkta relationer med andra människor, livet eller oss själva. Den här utvecklingen är tyvärr alltför vanlig bland oss friska och normala människor. Jag hade definitivt gjort det under stor del av mitt liv fram till april 1991. En ständig jakt på framgång. En ständig flykt från livets verkliga värden.

”Att skratta ofta och mycket, att vinna intelligenta människors respekt och barns tillgivenhet; att förtjäna ärliga kritikers uppskattning och uthärda falska vänners svek; att uppskatta skönhet, att leta fram det bästa hos andra människor; att lämna efter sig en värld som har blivit lite bättre tack vare ett lyckligt barn, en trädgårdstäppa eller förbättrade sociala förhållanden; att veta att åtminstone en levande varelse har kunnat andas lättare för att man har levat: Detta är att ha haft framgång”.

Ralph Waldo Emerson

Peter är handikappad, utvecklingsstörd. Så hette det när han föddes. Idag heter det funktionsnedsatt. För mig har det ingen betydelse vilken definition vi använder. Det viktiga är vad vi ser bakom definitionen. Peter föddes precis som alla andra med livets grundläggande behov, att uttrycka känslor och att ge och få kärlek, som utgångspunkt. Successivt har Peter sedan utvecklats till en individ som inte anpassar sig till vårt samhälles alla förväntningar och krav. Peter utvecklar däremot sin förmåga att visa och uttrycka känslor och kärlek starkare och starkare för var dag som går. Peter misstror eller manipulerar ingen utan utvecklar en relationsförmåga som är enorm. Peter vet inte vad 3P är. Ingen av de parametrarna har plats i hans tillvaro. Så här kan utvecklingen också se ut för en människa. För Peter har det gjort det och han har en total kontakt med nuet, sin verklighet. Jag ställer mig idag ofta frågan: Vem är det som är utvecklingsstörd?

En annan upplevelse jag haft som gav upphov till eftertanke var när en person i 30-års ålder med en utvecklingsstörning som funktionsnedsättning, berättade för mig att han hörde i ett sammanhang hur några andra människor, friska och väl anpassade till vårt samhälle, talade om hur utvecklingen rusade på och att de inte alltid hängde med och att de ofta stördes av detta. Han sa: ”Jag förstår inte riktigt.” De säger att jag är utvecklingsstörd, men jag störs inte av utvecklingen. Men de som inte är utvecklingsstörda störs av utvecklingen. Hur kan det komma sig?” Återigen frågar jag mig: Vem är det som är utvecklingsstörd?

Genom att Peter kom till oss så har jag fått möjlighet att lära mig förstå och ta del av det livet verkligen går ut på: Relationer och kärlek till livet, till andra människor och till mig själv. Peter är idag min absolut främsta mentor och stöd i min utveckling mot att förverkliga mina drömmar och visioner. Och de har inte längre mycket med 3P att göra. Vad var det då som gav mig insikt om detta? Först och främst naturligtvis livet själv tillsammans med Peter. Att lära känna honom som den människa han är och inte som ett utvecklingsstört barn som hämmar mina möjligheter i livet.

Men det finns en annan faktor som betytt mycket för mig. En dikt som jag fann en dag av en ren slump när jag som bäst behövde den. (Finns det slumpar? Jag tror det bara finns meningar. Hur som helst var det en mycket lycklig slump, eller mening, för mig att jag fann just den här dikten). Dikten hittade jag i boken ”När träden avlövas ser man längre från vårt kök” skriven av Tomas Sjödin. Har Du inte läst den så gör det. Alla människor, oavsett om man är förälder till handikappat barn eller inte, borde läsa den, den är underbar.

 A very special child

 En ängel kom till Herren Gud

och förde fram ett viktigt bud:

Ett mänskobarn ska födas snart,

ett speciellt och underbart.

 

Det barnet är av sådan sort

som inte lär sig lätt och fort,

men sitter allvarsam och vek

och ser på andras stoj och lek.

 

I skaparns tanke helt perfekt

-för världen ter hon sig defekt,

och vad hon tänker vad hon vet

är en förborgad hemlighet.

 

Därför behövs en mor och far

som gränslös tröst och omsorg har,

och som förmår att hålla kär

ett barn som mycket bräckligt är.

 

Att få det barnet i sin vård,

det är en gåva och en nåd.

I tro och kärlek växer den

som anförtrotts den uppgiften.

 

Så Herre, välj med omsorg dem

som kan den lilla ge ett hem,

där allt man hoppas allt man tror

och nåd och frid och värme bor. 

Översättn.   Ulla-Stina Rask

 

Tänk om vi kunde ta mot varje barn, friska som handikappade; varje människa, oavsett vem, med detta i vårt sinne. Förstå att vi kan det, det handlar bara om ett val. Vad den här dikten och mina erfarenheter med Peter betytt för mig är svårt att värdesätta tillräckligt. Men att det betytt mycket står nog ganska klart och genom att skriva detta vill jag försöka föra ut den erfarenheten till så många som möjligt.

Jag är oerhört tacksam för Peter och mina upplevelser med honom. Det har gett mig ett mycket meningsfullt liv med många möten med människor, och möjlighet att ta del av deras öden vilket jag aldrig annars skulle ha fått tillfälle till. Alla dessa upplevelser och möten bygger på känslor och kärlek till livet, till mina medmänniskor och till mig själv. Jag är alltså tacksam för vad livet gett mig i form av upplevelser men däremot önskar jag att ingen ska behöva gå igenom den smärta som det innebar att komma till insikt på det viset.

Jag tror med övertygelse att den plattform av kunskap och insikt som jag idag bygger mitt liv på har vi alla tillgänglig någonstans inom oss genom hela livet. Det vi behöver göra är att förstå och upptäcka detta. Var och en behöver inte gå igenom sin egen katastrof för att få lära sig om detta. För mig blev Peter nyckeln till låset till min inre trygghet och utveckling i livet. Mina erfarenheter, och Peters liv, kan vara den nyckeln för många fler. Vänta inte på din katastrof som förutsättning för att förstå värdet av att skapa ditt liv i harmoni och balans. Förstå att mitt och många andras levnadsöden kan vara lika mycket värd för dig. Om du redan upplevt, eller lever just nu i din katastrof, förstå också att ditt levnadsöde kan vara nyckeln till din och andra människors framtida utveckling mot ett fullödigt liv. Lita bara på att det är rätt nyckel och prova den i låset.

Tänk på att även i den största katastrofen finns ett syfte dolt. Ett syfte som du kanske inte alls kan förstå och acceptera när du står mitt i den, vilket är helt naturligt och helt ok att känna, men som kan visa sig vara det bästa som hänt dig. Tänk på att varje människa du möter är olika, även du. Tänk på att varje människa du möter är annorlunda. Kanske med en annan hudfärg, med ett annorlunda språk, med en annorlunda kultur, med ett annorlunda utseende, med ett handikapp, med ett annorlunda något……. Tänk på att i varje olika och annorlunda människa du möter finns ”A very special child”. En gång född med känslor och kärlek som enda utgångspunkt. Sen kom livet. Låt inte det föra dig bort ifrån ditt ursprung och ditt syfte; känslor och kärlek.

 

Bo Gunnar Karlsson

Publicerat 2012-10-12