Ögonen

Ögonen.

Jag ser framför mig de frågande, vädjande, oförstående ögonen.

De uttrycker oerhörda känslor samtidigt som tomheten i dem snabbt tar överhanden och genererar en maktlöshet som är enorm.

Det är maktlösheten över att inte kunna förklara, att inte kunna hjälpa, som växer som en okontrollerad lavin som rusar nerför sluttningen mot ödeläggelsens fullbordan. Den kväver allt i sin väg och lämnar ett tjockt täcke av katastrof som resultat av sin uppvisning.

Allt detta ramas in av det röda blodet som sprider sig, i samma takt som livet försvinner ur den lilla kroppen, och som innebär att rummet mera liknar en slaktbod i skogen under älgjakten än ett intensivrum på lasarettet.

Plötsligt blir allt stilla.

Det verkar som om tiden stannar och jag befinner mig i ett vakuum där röster hörs långt borta och allt som händer runt omkring i kaoset tappar betydelse.

Jag fäster min blick stadigt i de små och allt mattare ögonen och känner en enorm gemenskap och tröst som föder en stark och tydlig insikt hos mig:

Jag är här.

Jag inser plötsligt att det enda jag kan göra är att vara här. Det enda jag ska göra är att vara här.

Maktlösheten handlar om det yttre som sker. Saker som jag inte på något vis kan påverka. Däremot har jag all makt i hela universum att vara här och göra det enda jag ska och kan: Älska min son av hela mitt hjärta.

Lugnet sprider sig i rummet i samma takt som i mitt inre. Tempot sjunker i aktiviteterna och sjukvårdspersonalen arbetar metodiskt och kunnigt. Pojkens läge stabiliseras och hans ögon sluts i dvala, påverkad av kroppens reaktion på den enorma stress den utsatts för och av alla de mediciner och enorma mängder blod som pumpats in i hans bräckliga kropp.

Tillsammans har vi genomlevt oerhört svåra och utmanande stunder i livet och som påverkat bägge starkt.

Maktlöshet, oro, rädsla, ångest, ilska och bitterhet är bara några av de känslor som varit, och är, vår vardag tillsammans. Men också stunder av intensiv glädje, kärlek och hopp ingår i detta livsprojekt.

Mellan dessa ytterligheter kastas vi som en kula i ett flipperspel.

Ibland stannar den till för att sedan med en hastighet som är svårt att kontrollera studsa mellan spelets alla delar.

Den insikt som stunden ovan gav följer mig idag lika tydligt och självklart som mina egna tankar. Allt jag företar mig, alla beslut jag tar, föregås av dessa ögons bön om förklaring och hjälp och ger mig styrkan i att veta att allt jag kan och ska göra inför mina beslut och handlingar är att vara här i nuet och lyssna på min egen inre röst.

Bo Gunnar Karlsson

Publicerat 2012-10-12