Hösten – Livets tid?

Den här hösten har för mig varit makalös på många sätt. Med alla fantastiska färger och den friska och klara luften är den en värdig avslutning på en av de bästa somrar på mycket länge. Inte sedan Brolin, Ravelli och Andersson grävde guld ( men hittade brons) i USA och höll mig vaken på nätterna den makalösa sommaren nittiofyra har sommaren så välförtjänt lämnat stafettpinnen vidare till hösten.

Hösten ger mig energi och livslust. Inte bara den här hösten utan alla höstar är den tid som jag kallar min tid på året. Jag vet att det kanske inte är så för alla, kanske faktiskt tvärtom. De flesta i min omgivning ger just nu uttryck för en tuff period; Mörker, kyla, trötthet och en lång vinter (och nästan ett helt år kvar till nästa semester) är det som fokus fästes på.

För min del betyder hösten tid för återhämtning. Hösten ger mig en känsla av kravlöshet och skapar möjlighet för reflektion. Att sitta framför brasan, när den kyliga höstvinden drar fram där ute, i eftertänksamhet och tacksamhet för det som varit och med blicken fylld av nyfikenhet och förtröstan mot det som skall komma. Det skapar ett tillstånd hos mig som öppnar kanalerna för mottagandet av livsenergin.

Vi brukar prata om ”ålderns höst” som en symbolik för den tid i livet där slutet börjar skymta. Hösten som årstid innebär att livet i naturen drar sig tillbaka från den form som vi ser som levande där grönska, strömmande vattendrag och spegelblanka sjöar, ljumma vindar, insekter och uppfriskande regn är symboler för liv. När hösten efter sommaren har utfört sin del återstår bara det vi ser som dött och förbrukat.

Jag tror att mycket av den dysterhet och känsla av depression som många människor upplever på hösten bottnar i en omedveten känsla av att något i livet tar slut. Vi upplever det som fysiska konsekvenser genom trötthet och som mentala konsekvenser i form av håglöshet och kanske depression. Att mörker och kyla påverkar oss både fysiskt och mentalt är i och för sig påtagligt och verkligt men den stora aspekten kring höstproblematiken tror jag är en, ofta undermedveten, känsla av att något i vår uppfattning om livet tar slut.

Men vad är det egentligen som händer under hösten? Allt det vi ser som symboler för sommaren, livets tid, vissnar och dör bort. Det försvinner, det tar slut. Men faktum är att genom att det vissnar och dör så återgår det bara till den fas i processen som är villkoret för allt liv. Allt som dör på hösten är alltså förutsättningen för att vi ska få uppleva alla de attribut som en sommar står för, återigen nästa år. Trädet ser ut att dö, men det dör inte, det går in i en fas av återhämtning och vem vet, kanske reflektion. De gamla löven har fallit ifrån och i stället gett trädet förutsättningar för att ta hand om de nya och friska löv som kommer, födda ur den energi som de fallna löven ger.

Kanske ger hösten oss en konkret påminnelse om vårt egna oundvikliga åldrande, vår egen oundvikliga dödlighet och gör dessa påtagliga och verkliga för oss. Kanske kan vi, istället för rädsla och ångest inför vår egen höst, finna trygghet i insikt om att vi människor också är en del av samma system som styr årstiderna och kanske kan vi se samma symbolik kring vår egen höst som i naturens höst.

Vårt livs höst, ålderdomen, kan vara en tid för återhämtning, vara fylld av kravlöshet och skänka oss glädje genom minnen och reflektion. Att sitta framför brasan när ålderns, kanske lite behagligt kyliga, vind drar fram där ute, i eftertänksamhet och tacksamhet för det som varit och med blicken fylld av nyfikenhet och förtröstan mot det som skall komma, det oundvikliga och självklara. Kanske vi kan finna tröst i en tanke om att förutsättningen för kommande generationers upplevelser av livets årstider är att föregående generationer lämnat plats, sett höstens fallna löv bli till mull och förberett allt inför nästa sommar genom att föra sin egen odödliga energi i form av kunskap och kärlek vidare.

Det här är helt och hållet min egen fantasi om hur livet, naturen och årstiderna spelar i harmoni med universums orubbliga lagar om alltings förutsättningar. Det här är min tro och min stabila berggrund att bygga mitt liv på och det som ger mig trygghet att lita på att mitt livs kapell står stadigt trots alla utmaningar på vägen och med en förtröstansfull väntan på kommande höststormar och vinterkyla.

Publicerat 2013-10-15

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *