Musik
I kväll sitter jag och lyssnar på musik via Spotify i datorn. Nostalgi, sentimentalitet, tårar, sorg, glädje, kärlek. Alla dessa känslor far genom mitt sinne just nu. För tillfället hör jag Demis Roussos , Den bräkande greken, som ger mig känslor av ungdomlig kärlek till någon som egentligen inte var tillgänglig, och en tro på framtiden som inte hade några som helst begränsningar. Vad hände sen? Livet kom och tog över. I dag inser jag att jag trott att jag behövt försvara min uppfattning att jag tycker det är bra musik att lyssna på, Den bräkande greken, Demis Roussos. Jag vill inte längre göra det. Jag vill här och nu meddela att jag tycker att Den bräkande greken ger mig en skön känsla av positiva minnen och att jag är tacksam över det. Jag kopplar mycket av mina minnen till musik och det ger mig en direkt koppling till det som varit. Varför det just är musik som väcker mina minnen vet jag inte men det finns säkert en förklaring till det.
Jag kan räkna upp ett antal musikupplevelser som ger mig en direkt koppling till mina minnen och olika upplevelser. Santana för mig direkt tillbaka till 70-talets ungdomliga sökande efter mening. Bruce Springsteen är för mig kopplingen till de ohämmade festerna där det kanske konsumerades mer än vad som var lämpligt, med följande konsekvenser. Till det kommer alla dansband som innebär den första egentliga kopplingen till kontakten med det motsatta könet. Jag kan än idag älska att lyssna på dansband. Inte kanske främst på musiken som sådan men på grund av de minnen den ger. Buggkurserna i Säterdalen, tryckarna med de man inte riktigt vågade hålla hårt, men där en av dem till slut blev livskamraten i mer än trettio år nu. Tack och lov för att det finns någon logik i livet.
Midsommar 1974. Rättvik. Det var en fantastiskt varm midsommar med raggare, tält som rasade första kvällen men som ingen observerade förrän tre dygn senare när det var dags att packa ihop, hon som bodde i tältet bredvid; vart tog hon vägen efter den helgen. Kommer hon ihåg den kvällens musik. För mig är den lika levande i dag som den var då. ”Dr Hook, A little bit more”. Jag minns inte vad hon hette, var hon bodde eller egentligen hur hon såg ut. Men det var en fantastisk upplevelse. Minns hon, hon som jag egentligen inte minns, den helgen? Minns hon musiken, minns hon mig, värmen, morgonen efter i värmen i tältet. Var finns hon idag? Hur blev hennes liv? Vilken musik sitter hon i kväll och minns till?
Något som inte borde talas om. Las Canteras, Las Palmas 1977. Ni som var med vet varför det inte borde talas om. Men egentligen är det fel. Det behöver talas om. Det var nog vår lyckligaste tid i livet. Att det inte borde talas om idag beror nog på att en 56-årings perspektiv är annorlunda än en 21-årings. ELO, 10 CC, Boney M, Elvis, Chicago och många andra satte vår värld i spinn just då. Konsekvenserna är det inga större problem att leva med idag om man ska vara riktigt ärlig.
Kalifornien, Las Vegas, Texas, Fort Lauderdale 1978. Eric Clapton och Bee Gees. Saturday Night Fever, i en bil längs Highway one. Fanns det några som helst problem i livet då? Att höra den musiken idag ger omedelbart samma känsla av frihet och framtidstro. Vad är skillnaden idag? Innebär trettiofem år att möjligheterna i livet förändras? Ja, på ett sätt är det naturligtvis så, vi har inte samma tid framför oss. Men bortsett från det faktum att tiden går framåt, vi har aldrig haft mer än nuet att leva i. Musiken som gav mig glädje och energi för trettiofem är sedan är densamma idag och den kan ge mig samma energi nu.
Om musiken som inspirerade mig till kärlek, glädje och framtidstro för trettiofem år sedan ger mig samma känslor idag om jag ger den chansen, varför låter jag den inte få samma utrymme i mitt liv idag? Varför tror jag att jag har andra behov idag? Vem är jag idag som jag inte var för trettiofem år sedan? Låt mig vara samma person idag, men med ytterligare trettiofem års livserfarenhet. Låt mig lyssna på samma musik med samma känslor som då. Låt mig uppskatta mina minnen utan att döma, utan ångest och låt min musik påminna mig om mina goda stunder i livet. Låt musiken vara min plattform även under min resterande tid här; dansband, hårdrock, blues, klassiskt och alla andra varianter.
Bo Gunnar Karlsson