Jag hittade ett brev
Jag hittade ett brev efter min farfar. Det innehöll en utskrift av ett tal som en nämndordförande höll i fullmäktige i Borlänge hösten 1995. Talet belyser något jag saknar idag, nämligen en direktkontakt mellan kommuninvånarna och lyssnande politiker som ger den enskilde möjlighet att vara delaktig och förändra, även om man är 86 år gammal. Det är med stolthet jag inser betydelsen av det min farfar då lyckades åstadkomma, och med sorg det faktum att han själv aldrig hann ta del av resultatet. Tyvärr inser jag idag hur lite som hänt på de gångna 25 åren vad gäller livsvillkoren för våra äldre och att min farfar med sin kunskap och vilja hade behövts även idag. Jag återger talet här:
”Herr ordförande, ärade fullmäktigeledamöter
I våras mötte jag Harald Karlsson vid ett möte i den HSB-förening där han bodde. Då kom Harald fram och ville ha ett, som han sa, allvarsamt samtal med mig. Samtalet rörde sig kring de försämringar som Landstinget planerade att genomföra genom att dra in det så kallade Rosa Kortet som bland annat innebar fri sjukvård.
I juni ringde Harald igen. Han var trött, arg och besviken. Ett inplanerat återbesök hos en specialistläkare för sin långt framskridna cancer skulle han inte göra. ”Jag har inte råd. Jag går inte dit förrän det rosa kortet återinförs.”
Dagen därpå gjorde jag ett hembesök hos Harald. Han var både glad och allvarlig. Han visade en noggrann budget han fört på en liten papperslapp. Det visade att alla siffror stämde och att det slutade med ett avsevärt underskott varje månad.
En del av våra pensionärer visste vad kommande beslut om försämrade pensionärsvillkor skulle innebära för deras ekonomi. Men de flesta kände inte till det. Harald visste. Situationen var lika för alla, men Harald var allvarligt sjuk.
”Förstår du! Jag går inte till doktorn. Jag har inte råd. Det är synd att det är så långt till nästa val”, fortsatte Harald på väg mot sin 87:e födelsedag i december.
Harald som slitit i Domnarvets Järnverk, förlorat ett öga i jobbet. Anställd åt Borlänge köping och kommun. Harald var säkerligen berättigad till socialbidrag. Men man uppmanar inte Harald eller hans kamrater att gå till socialen. Den generation som lagt grunden till det svenska välfärdssamhället, ett mönster för många andra länder. Jag återvände till stadshuset minst sagt slokörad.
Därefter inleddes ett intensivt arbete för att skapa ett stöd för att på ett enkelt sätt bistå den grupp bland våra pensionärer som hamnat i ett hopplöst ekonomiskt läge. Det är ett sådant stöd som Kommunfullmäktige nu ska ta ställning till.
Eftersom en enig omsorgsnämnd redan fattat beslut ringde jag upp Harald. ”Nu Harald är det på gång. Ditt besök hos specialistläkaren blir nog inget problem.” Tyvärr, Harald hann inte besöka läkaren. Han avled den 21 september.”